Om hur svårt det är att få diskutera.

Det är dagligen spännande att bo i ett annat land. I ett sammanhang där jag dagligen möter amerikaner, svenskar och amerikaniserade svenskar. Amerikanerna är intresserade. De frågar, undrar, ifrågasätter och blir nyfikna. De vet vad de tycker och är inte rädda för att säga det men det innebär inte att de inte kan lyssna på en annan åsikt. Här handlar det inte att vinna över någon på samma sida utan här blir diskussionen i sig viktig. Det är befriande. Det sätter saker på sin spets, särskilt i förhållande till mitt svenska sätt att tänka. 

Vi (jag generaliserar) blir
 alldeles för lättkränkta i Sverige. Det går inte an att ha olika åsikter utan att det blir pajkastning ganska snabbt. Vi ska alltid utse ett rätt och fel i alla frågor. Om allt från vilken mjölk som ska köpas till de stora frågorna. Det är fånigt att det inte kan finnas en öppenhet i att vi faktiskt får ha olika åsikter. Det är typiskt svenskt att hålla med någon annans åsikter och sedan muttra när personen har gått därifrån, när konversationen redan är avslutad. Amerikanarna är bra på att fråga "And how about you? What do you think?". 
 
Jag hoppas att jag tar till mig mer av amerikanarna sätt. Jag tror faktiskt att jag redan har gjort det. Jag har blivit bättre på att lyssna, stå på mig och faktiskt både ta in olika åsikter men också kunna debattera utifrån vad jag tycker. I valtider som just nu känns detta ännu mer aktuellt. Den dagliga träningen i att tycka saker, våga lyssna men ändå inte tycka att samtalet ska gå ut på att vinna över någon till den ena eller andra sidan. 

Om vem jag är och kan vara.


Tänk hur anpassningsbara vi människor är. Från att ha bott med en kvarts promenad, till en och en halv timme på tåg, till åtta timmar med flyg. Det är bra på olika sätt men så avslappnad som jag blir med dig blir jag nästan inte med någon annan. Du gör att jag blir trygg i mig själv och vågar visa både svaga och starka sidor. 
 
Kollegorna och jag diskuterade häromdagen hur vi är i offentliga sammanhang och när vi är med de vi är som tryggast med eller när vi är själva. Många likheter finns men ändå vissa skillnader. Att jag när jag är ledig ibland knappt går upp ur sängen eller ut ur lägenheten. När jag är på jobbet och sprudlar av energi och hjälper allt och alla. Jag blir lösningsorienterad och vill att alla ska må bra. Det är alltid spännande att vara i utlandet. Jag tycker att många delar djupa saker med varandra fast att vi känner varandra väldigt kort. Det blir ofta relationer som är korta och intensiva. Jag berättar saker för människor som jag knappt känner som är oerhört privata. Jag får höra saker från människor som jag inte träffat särskilt mycket. Det är en fantastiskt egenskap att vi alla på något vis är utsatta och måste knyta an till varandra. Det gör att vi måste våga öppna upp oss och göra exakt det, att släppa varandra inpå livet.
 
Åter till han däruppe. Jag tycker många saker i livet, kan ha oerhört många åsikter. Både uttala mig klantigt och ibland åt fel håll. Med dig blir jag noggrann på vad jag säger, på ett fint sätt. Jag begränsar mig inte men jag vill gärna höra din åsikt. Jag vill vara den bästa tjejen jag kan nära dig. Jag vill att dina vänner ska tycka om mig. Jag vill att du ska vara stolt över mig. Toffla. Kanske gör jag det ibland men jag gör det också för att jag vet att du blir glad av det. Att jag passar upp på dig. Jag älskar när du säger att det är mysigt när jag fixar hemma och att du saknar det när jag inte är där. Jag älskar att gå upp på morgonen och baka bröd. Passa upp på dig. 
 
Det kanske låter underlägset men så känns det inte alls. Jag mår så bra av dig. Du gör mig trygg och den bästa (och ibland sämsta) versionen av mig själv. Snurr, snurr i kvällstankarna. 

Om blå, blå vindar och vatten.

Äntligen semester. Egentligen behövs semestern som mest i januari-februari. När jag är trött på barnverksamheterna och det är mörkt och trist ute. Sedan jobbet fick sommartider med stängda dagar måndag-tisdag har veckorna bara susat förbi. Roliga kollegor som har tid för många skratt och det som annars inte hinns med. Jag tänkte så i måndags innan jag hade fått semester att det verkar vara onödigt att ha det nu, men så smyger den sig på och nu är det helt fantastiskt skönt.
 
En sommar i Norden som man aldrig sett makan till. I alla fall inte jag. Det brinner överallt och snacket om att spara vatten är överhängande. Ändå. Ändå. Jag bara älskar denna värmen. Att inte behöva fundera på om det är varmt eller kallt ute. Om det går att äta middag på balkongen eller om vi ska äta inomhus. Om jorden hade klarat det så hade jag gärna haft det såhär varje sommar. 
 
Och så blev det semester som sagt. Jag byter höghusen, salta vatten och luftfuktigheten i New York mot inlandssjöar, värme och skog. Fast jag har insett att jag älskar att vi bor högt upp i lägenhetshuset, det gör att myggen är obefintliga och jag som annars får så många myggbett får inga här.
 
Semester. En lyxig tillvaro att kunna vara ledig fem veckor och få betalt. Det slår mig hela tiden hur priviligerade vi är i Norden och att vi inte förstår detta. Inte tillräckligt mycket i alla fall. Vi har korta arbetsdagar, allt som oftast två dagar ledigt i veckan, försäkringar som täcker oväntade händelser och massa ledighet utspridd över året. Jämfört med USA är det att ha konstant semester. Frihet att få vara svensk. Tacksamheten väller över mig.