Om att fasta.
Oftast är min tro osynlig. Den kan synas på Instagram ibland. Den kan visa sig genom en frälsarkrans runt min handled. Ibland hänger det ett kors runt min hals. När jag satt på askonsdagsmässan, som i år firades i New York, bestämde jag mig för
att äta ovo-lakto-kost. Främst handlar det om att ändra en livsstil. Att utesluta kött som jag visserligen sällan äter men jag bestämde att det är okej att äta det en dag i veckan, om jag vill. Jag bestämde mig när jag satt
och lyssnade på biljuden utanför kyrkfönstret, när brannbilen körde förbi samtidigt som orden över nattvarden yttrades. Egentligen förändrat det inte mycket i kosten. Jag äter redan lite kött och mycket mer fisk och skaldjur, men det får mig att
tänka till en gång extra. Jag fick ett kors i pannan, ett synligt täcken att jag ihop med så många kristna och troende hör samman. Jag mötte människor med kors i pannan under hela dagen. En gemenskap. Ett systerskap som inte ofta är tydligt
blev tydligt med våra kors i pannorna.
Det fick en mening att försöka göra gott för naturen. Att avstå något för att förändra lite i min egen vardag. Bara som ett exempel var det tydligt när jag skulle köpa lunch i mataffären häromdagen. Visserligen bor jag i Norge där utbudet är relativt
begränsat men jag tänkte att jag skulle klara att finna något. Jag ville ha något snabbt och enkelt. Baguetter, sallader, mackor. Allt hade kött i sig. Jag visste att jag inte hade tillgång till micro så att köpa en färdigrätt var inte möjligt.
Det slutade med en avokado, yoghurt, Wasa-sandwich och en frukt. Jag blev mätt och löste uppgiften men en sådan liten händelse väckte tankar.
Hur ska vi tillrättalägga för alla? Hur kan vi göra en enkel vardag för alla? Oavsett allergi och kost. Svår balansgång.
Jag vet inte om mitt val har gjort att Gud har fått större plats i mitt liv, men däremot vet jag att handlingarna ligger i linje med min kristna tro. Ett tecken i fastetiden.
