Om att en bit av mitt livspussel hittades.

Och så var jag tvungen att lämna människorna som tog tag i mig, som välkomnade mig som en del av sin familj. Som en del av sin svenska familj. Uppe bland de kalla bergen och de starka vindarna fanns värmen hos människorna. Var vi än kom välkomnades vi som vänner, det finns en värme hos dessa människor som jag aldrig mött innan. Det finns en öppenhet och nyfikenhet som jag tar med mig hem och ska försöka lära mig att använda mig av. 
 
Vi har under två veckor fått lära oss mer om indanernas situation, om deras kamp och strävan efter lika villkor och ett samhälle där allas röst räknas. Jag mötte en värld av korruption och orättivsor som samtidigt bjöd på innerliga samtal och möten. Vi har diskuterat tros- och livsfrågor i stort och smått. Den här resan har öppnat mina ögon för vad vi faktiskt kan göra om vi är redo och öppna för det. Vikten av samtal i livet, att vi måste våga lyssna på varandra och lyfta den vars röst inte hörs. 
 
Jag lämnade inte en bit av mitt hjärta på ett berg i Ecuador. Jag fick en bit att lägga till mitt livspussel att spara i mitt hjärta. En bit att ta fram när orken tryter och viljan inte finns där, då kommer pusselbiten ge mig energi och mod att orka. Det blev verkligen en oförglömglig resa.
 
 

Om att säga Vamos a Ecuador.

Jag är på väg, mot en okänd plats som det känns som att jag känner till. Jag är på väg till vänner jag mött och nya vänner jag inte vet om att jag kommer få. 
 
Under två veckor kommer jag leva tillsammans med svenskar och ecuadorianer. Jag börjar bli nervös, jag ska representera något större än bara mig själv. Jag ska tillsammans med min resegrupp få en relation att bli starkare och växa, det är lika spännande som det känns läskigt. 
 
Många har genom årens resor sagt att det har hänt något när de har kommit ner och när de har kommit hem igen. En del har lämnat en bit av sitt hjärta i Ecuador, andra menar att hjärtat blev fullständigt. Kanske betyder det samma sak, kanske är det så jag kommer känna när jag kommer hem. I två veckor ska jag få lära mig saker om mig själv, om en ny kultur och ett nytt land, om andra och om livet. Jag kommer utmanas, bli arg och ledsen, bli stolt och glad. Det kommer bli en resa för livet och jag är otroligt glad att jag får chansen. 
 
Om några dagar kan vi ta en ny bild, istället för på en klippa på Västkusten tar vi den på ett berg i Sydamerika. 
Två svenskar och en ecuadorian. Tre människor. 
 


Om att känna sig hemma.

Häromdagen fick jag frågan om vart jag skulle åka när jag väntade på bussen. Jag svarade att jag skulle hem, tidigare har jag svarat att jag skulle till Oslo. Jag har snart bott i Oslo i tre år, inte sammanhängande men totalt. Det är först den här sommaren när jag bor i min egen lägenhet, har fått vänner som mer eller mindre valt att bosätta sig här och när jag har ett jobb där jag anar att jag kommer ha kvar i flera år.
 
Oslo var staden jag förälskade mig i för drygt sex år sen. Jag är glad för mitt beslut att jag valde att chansa, att flytta tillbaka och tänk så rätt det blev. Ett år senare trivs jag bättre än förr, jag andas in luften och tänker Oslo i mitt hjärta.