Om att jag drömmer mig vidare in i natten.

Mitt i nuet men ändå i framtiden. Jag tänker att min blogg är till för att spåna. Att fundera över vad som komma skall. Samtidigt blir den en tillbakablick. Den är också en bit av nuet. Just nu snubblar fingrarna över tangenterna medan tankarna far i huvudet. 

 
Idéerna snurrar i huvudet och försöker sorteras i olika fack. Dåtid. Nutid. Framtid. Just här och nu. Lika långt bort som framtiden är nära. Det där med att få landa en stund i det som är mitt liv just nu, det har blivit viktigare och viktigare med åren. 
 
Att få stanna upp mitt i vardagen. Att sitta på kanten till en fästning, blanda allvar med skratt. Dela livet med en vän. Att senare få vandra vidare in i natten med hans hand i min. Här och nu. Och ändå inte. Låt mig få stanna i ögonblicket. 
 

Om att insupa det som jag saknat hela vintern.

Vårens första dag. Det hoppade över hela årstiden vår. Helt plötsligt hamnade jag mitt i sommaren. Jag får lite panik över att det går så fort. Helt plötsligt ska jag plocka fram svala kläder. Kläder utan vinterkänsla. Tunna kläder som ska göra att min kropp ska förstå att det är sommar. 

 
Det har gått så fort att kroppen och huvudet inte har ställt om. Strax är det juni. Strax ska ett verksamhetsår gå i graven. Ses tillbaka på. Utvärderas. Strax ska en sommar planeras och funderas på.
 
Jag har längtat efter sommarens soliga dagar. Efter att få sjunga "Över berg och dal som en djup koral drar sommarn över vårt land". Högt och tydligt vill jag ropa ut det. Samtidigt blir jag vemodig. Det är mycket i mitt liv som ska redas ut under sommaren. Det skrämmer mig men skapar också en insikt om att något nytt är på gång. 
 

Om att det gör ont när knoppar brister.

Sedan första gången Karin Boyes ord nådde mina öron har de fastnat. Det är exakt så jag känner varje år inför våren. Oftast har våren varit en tung tid. Efter en vinter som gått upp och ner, en längtan efter en sommar som känns alldeles för långt borta. En tid när blommorna kämpar genom kyla och snö. 

I den tillit som skapar världen får jag också vila. Vila såsom fröet i jorden i väntan på värme och vårens solsken. I väntan på att våga sträcka sig uppåt för att omfamna en ny tid. I väntan på att tron på sommarens spontanitet och lust får jag vila. Vila i tron på att jag finner livets lust och fägring stor.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla
 
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.