Om att få vara med om kärlek.

I lördags sa ni JA. I lördags blev ni ett VI. Kärleken flödade och ni var så fina, så närvarande och så fina med varandra. En sann kärleksgåva har ni gett varandra. Jag höll ett tal som jag inte trodde att jag skulle våga hålla, men jag har ju sagt om mitt 2017 att det ska vara fyllt av mod. 

Egentlig. Etter all tid av SKAM som har vært i Sverige under 2016/2017 så burde jeg egentlig holde talen på norsk. Men selvom jeg bor i Oslo er jeg ikke så flink på norsk. Faktiskt! Så for deres skyld, å mest for meg selv, er det nok bedre hvis jeg holder talen på svensk. Det känns helt enkelt bättre så. 

Det finns en hel del saker som blir oväntade saker som vi ska göra här i livet. Oväntade händelser som leder till något nytt. Det är det som är livet. Tänk att vi får vara med om den här dagen. Att jag får lov att hålla ett tal för er och framförallt för dig Diana. 

Första gången vi sågs var på 2004 på ett påskläger med Svenska kyrkans unga. Jag tror ingen av oss trodde att vi skulle stå här idag, att du och jag skulle bli vänner. Jag blev tilldelad ett rum med en annan från Kil och resten från Kristinehamn. Kils tjejen åkte hem efter två dagar och jag fick bo själv med resten av folket från Krillehôla. Tydligen var du av en dem, fick jag veta flera år senare. Det säger mer om dig än om mig, förhoppningsvis. Du ser människor. Gåvor vi bär på. Möjligheter hos varenda en.

Det var vårt första möte och 13 år senare får jag fira kärleken med alla er. 

Du och jag Diana har dansat och sjungit oss hesa på otaliga konserter i Göteborg, Stockholm, Norrköping, Oslo och Karlstad. 13 år - vi har blivit tonåringar tillsammans!

Vi har levt i bergsbyar i Ecuador, ätit marsvin och spelat fotboll på 3000 meters höjd. Du tog initiativ till att vi startade en podcast och att vi spelade in avsnitt varje vecka under 1,5 år. Hockeylador med mängder av intensiva matcher. Vi har varit i styrelsesammanhang där vi ibland har varit eniga och ibland oeniga. 

Du vågar. Du är modig. Du bär på en otrolig styrka. Det känns som att du orkar ta dig igenom allt. 

När mitt liv har stormat har du alltid orkat och funnits där. Trots det som varit i ditt eget liv.

22 Juli är en speciell dag. En dag som förändrade den nation som jag lever min vardag i. När vi var på första årsdagen för 22 juli i Oslo - tjejen utanför domkyrkan, minns du henne? Som bara grät och grät och grät. En jacka som lades över henne. En hand på hennes axel. Från någon okänd. Nu kommer ni, Diana och Kim, att vara de händerna och jackorna för varandra.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom in i Dianas liv Kim. Nu kommer jag också att komma ihåg den här dagen av helt andra anledningar. Du har funnit din idiot att lägga din hand i. 

Med dig Kim har jag fått se nya sidor av Diana. En trygghet som jag aldrig sett förut. 

Stabil - det har du alltid varit. Men nu ser jag också ett lugn.

Vi hörs inte lika ofta nu. Du ringer till någon annan, pratar med någon annan och delar vardagliga upplevelser med någon annan. Och så glad jag är för det. Tack Kim för att du tar den platsen i Dianas liv. Diana, för att använda ett norskt uttryck - Jag är glad i deg! Skål.

Om att låtsas att vara vuxen.

En överraskningseftermiddag med Mö-middag för min bästa vän genomfördes igår. Fantastiskt roligt att få överraska och också kul att få knyta nya kontakter. Det var ett sällskap där alla har barn, hus, gifta eller soon to be. Och så jag då. 


Jag som lämnar ett fast jobb för en projekttjänst under två år. Går in i ett distansförhållande på 6000 kilometer. Lämnar en stad som är hemma på 500 000 för en helt okänd på 8 miljoner invånare. Ett nytt språk, ett nytt land och nya människor.  

Jösses. Vad är det jag håller på med? Är det detta som är vuxenlivet. Att bara dra. Att lämna allt vad ansvar heter och försöka hitta sig själv. Det kommer en stor klump i magen när jag tänker på allt. Jag skämtar och skrattar bort det när någon frågar. Alla säger "Wow, vilket äventyr! Klart du ska göra detta. Åh, jag önskar att det vore jag!". Lätt att säga, svårt för mig att tänka.

Jaha. Tydligen är det detta som definierar mig som vuxen. Spontana beslut som jag inte har någon aning om hur de ska bli. Det är väl en 30-års "kris" i förskott. Det där vuxenlivet. Mot horisonten - och vidare.