Om att fara Rakt in i evigheten.

Stäng ute verkligheten
Älskling slut ögonen
Hör du melodierna i natthimlen
Det kommer ta en evighet

Vi sluter ögonen
och lyssnar på en psalm som bor i hjärtslagen

Vad som helst utom verkligheten
Jag kan se dig äntligen
Min vän jag hör en sång i dina andetag
Rakt in i evigheten

Älskling slut ögonen
och lyssna men vad fan du måste lyssna nu
för Jag kan se Dig…

Om att nu faller löv, det blåser på, det börjar om.

När höstens löv börjar falla mot marken. Jag lyssnar på vemodets musik fast i kroppen bultar hjärtat av lycka. Jag andas in den friska luften och låter solen värma min kind. 
 
För sju år sedan mötte jag hösten i Oslo för första gången, det var en turbulent och spännande tid som format mig mycket som människa. Det var en tid i processen att börja finna mig själv. Jag minns spänningen i att upptäcka en ny stad, en ny kultur, ett nytt land. I tider av flyktingströmmar, oro i världen och tider av ifrågasättande blir jag ännu säkrare på var jag står. Alla ska få möjlighet att få leva i trygghet, alla förtjänar en chans att få växa upp i fred. Vi har ett ansvar att ta hand om jorden och människorna på den. I ett samhälle där vi har mycket måste vi dela med oss till dem som inte har något. Hösten är en tid för att våga prova nytt, begrava det dåliga och väcka det färgglada till liv.
 
"Du går nedtryckt i två alldeles för grova skor, det börjar visst bli höst men den är aldrig riktigt lika grym och svartvit som man tror..."