Om allt som varit, är och skal vara.

27 januari 2019. 
Här handlar det om att jag ska förstå mönstret och trådarna som redan finns. Det är fantastiskt att bo med han jag älskar. Fint, naturligt, tryggt. Men det känns som något saknas. Jag har inte landat i vardagen. Jag letar. Trevar mig fram. Jag vet att saker tar tid. 
 
5 februari 2019.
Var går gränsen för att göra någon glad och alltid fixa? För vem skull - är det bara för min egen att jag trivs med att ha det fint och ordnat? Är det ett problem fast att jag älskar att laga mat? Små enkla saker som förstoras när jag ligger och funderar på kvällarna. Livet som sambo bär på mycket och vi får se var det landar.
 
4 juli 2020.
Det som var så fint så länge räckte inte hela vägen. Det finns en tid för allt. "en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja..." Det kom en tid mitt i en pandemi när han inte tyckte att det gick längre. En resa han till stor del gjorde själv och glömde att inkludera mig i den. Det känns som så länge sedan nu, mars-april 2020 men det är ändå så färskt i minnet. Det kommer en tid för allt och nu var det en tid för något nytt.

Snabbt blev uppbrottet. Snabbt skulle det hittas ett nytt boende. Snabbt skulle avskedet ske.
Mitt i en pandemi när världen stod i brand så tänkte jag inte att en brusten relation skulle vara det som fick mitt hjärta att brista. Men det finns en tid för allt. En tid för att minnas vackra solskensdagar. En tid för att ta tillbaka sig själv och finna lärdommar. En tid för att återigen dansa, skratta och bubbla. 
 
Nu flyger sommarfjärilarna återigen i magen. Kanske är det rätt denna gång. Det finns en tid för allt. Kärlekens vägar tar ibland slut, men finner trots det nya grusiga små stigar som letar sig fram genom snåren. Nu fylls hjärtat av nya känslor. Läpparna möter nya läppar. Och kanske känner jag mig mer hel nu än någonsin.

 "En tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska."
 

Kommentera här: