Om att jag vill se vimlet byta ytterplagg.

Det är väl när höstmörkret kommer som den tråkiga tiden kommer. Sommarens minnen börjar vissna och blekna bort. Många börjar mista energin och den där glöden från sena sommarkvällar är borta. Höstens mörker tar bort charmen av en livfull stad. Kylan tränger djupare och djupare in innanför kläderna...

Fast vet ni vad? Jag känner precis tvärtom den här hösten.
Jag har det helt otroligt bra på mitt jobb. Vi är ett starkt arbetslag som drar åt samma håll och människorna som rör sig i kyrkan gör att jag mår bra och att jag blir bra på mitt jobb. Det finns en gemenskap som sträcker sig utanför den fysiska byggnaden och skapar relationer. 
Jag blir lycklig över guldkorn i Oslos natur som jag de senaste veckorna har funnit. Solen har lyst från blå himmel i många dagar under september, det ger energi och lust att skapa med både kamera och i ord.
Det finns sammanhang där jag får vara kreativ och uttrycka mig i både tal och skrift. Svenska kyrkans unga bidrar till min lust att engagera mig, liksom den podcast som blivit en del av mitt liv.
Och sen så var den där norrmannen. Han som gör att mitt hjärta klappar lite extra. Han som kan göra mig galen genom våra olika kulturer och tankar, och som lika ofta gör mig lugn och får mig att kikna av skratt.

Den här hösten bär något magiskt med sig.


Jag vill se frost ur varje sommardagg.
Jag vill se skymning mitt i rusningen.
Jag vill se vimlet byta ytterplagg.
Jag vill se löven byta färg igen.
Du säger att jag har en liten värld,
men den är större än begär.
Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.

Om att mitt i besvikelsen finns hoppet kvar.

Solen skiner utanför mitt fönster. Jag vill kunna ta vara på strålarna, ta vara på värmen och möta världen med ett glatt leende och hoppfullhet. Fast idag är det svårt. Det är svårt att fina glädjen i att få vara en del av allt det fina i världen. I morse när jag vaknade tänkte jag på att det är tur att jag inte har barn, hur skulle jag ha förklarat för dem vilken värld de vaknar upp i? 

Det kan verka dramatiskt, allvarligt och kanske lite töntigt att jag tar resultatet av gårdagens val på så stort allvar. Älskade Sverige, just nu skäms jag. Jag brukar alltid tala gott om mitt hemland. Jag brukar tala gott om att vara utlandssvensk men idag är det svårt. Jag vill tro att kärlek för sin nästa alltid vinner men just nu tappar jag hoppet. Jag försöker vända det till det goda. Kampen startar nu. För den lilla människan. För ett Sverige jag vill vara stolt över. För allas lika värde. För mig är det viktigt. Jag tror på de öppna gränserna. Jag är en del av världen och världen är en del av mig. Det gör att jag måste visa på att det samhälle jag lever i också är en del av det världsvida samhället. 

Jag ska göra vad jag kan för att skapa ett samhälle som tycker att mångfald är det finaste vi kan ha. Jag gör inte skillnad på människor. Det är min förbannande skyldighet.

Om att borta är bra men Värmland bäst.

Att få krama ur det sista av sommaren i Värmland är fint. Att ha en helt ledig helg där jag får landa i vardagen, skratta med vänner och fundera på framtiden är viktigt. Att få landa i ett sammanhang som är tryggt. Jag är redo för höstens alla utmaningar och glädjeämnen.