Om att outgrundliga vägar.

Ibland är jag så rackarns stolt över vad vi gör för varandra och vad kyrkan kan bidra med. En mötesplats där unga och gamla möts. Där vi tar oss tid att lyssna. Ett samtal som får äga runt utan avbrott. Gudstjänsten blir en lek där vi får mötas ansikte mot ansikte. Den här bilden gör mig tårögd. På våra egna villkor får vi närma oss det gudomliga.

Jag satt längst bak under gudstjänsten. En fotograf som försökte göra sig osynlig men ändå ta bra bilder. Under gudstjänsten kom en pappa bak till mig och viskade "Dop, går det att göra spontant? Typ idag?". Självklart, svaret kom mer naturligt från mig än jag trodde. Jag smög fram till vaktmästaren och frågade. "Tja, men varför inte?". Gudstjänsten var över. Kyrkkaffet började och det blev dop, och ett minne för livet för alla som var med. Otroligt innerligt. Tacksam.

 

Om att bereda en väg för Herran.

Jag har noll och nicks julestämning i år. Nada och ingenting. Jag fattar inte hur jag inte hittar den när jag har spenderat en hel helg med julmarknad. Ljusen börjar tändas runt omkring på Oslos gator och jag har börjat lyssna på lite julmusik.

Julbasaren ja. Jobbets stora happening. Fantastiska dagar men som gör mig trött. Trots att dagarna är fyllda av möten med människor som inger hopp och glädje blir jag lite matt. Tyvärr sliter jag med jobbmotivationen just nu. Den verkar vara som bortblåst. Eller kanske inte helt men emellanåt är den det. Det är som att jag drömmer om en annan tid. Ett annat liv.

Men! Nästa helg är det första advent. På lördag ska jag pynta och göra vackert i lägenheten. Stjärnor ska hängas upp, slingor ska pryda balkongen och julgrupper ska tillverkas. Förjulstiden är ju egentligen min bästa tid så jag ska försöka hitta tillbaka till gnistan.

Jag är ledig fyra dagar den här veckan och kompenserar för annan tid. I morgon ska jag bara chilla. Hela dagen. Då tänker jag sova länge när norrmannen har gått till jobbet, äta god frukost och bara se på tv. Chilla i soffan. Idag tog jag tag i städning av min lägenhet på förmiddagen och hjälpte Lars kusiner att flytta på eftermiddagen. Att jag sedan fick skjuts upp till Hamar var ju en välkommen bonus. Vi får se om jag lyckas skapa lite adventsstämning här också. Allt har sin tid.

Bereden väg för Herran förresten. Kanske får jag adventstämning på söndag med dem i bakhuvudet.

 

Om att kasta pärlor åt svin.

Fan. Jag skrev ett långt inlägg som bara försvann. Om precis det som känns motigt att det försvann. November har startat sunkigt. Riktigt dåligt.

När den där energin inte riktigt finns för att hinna med. Sen blir det som så många andra saker i livet, en spiral som antingen skjutsar mig uppåt och ger mig kraft eller drar mig neråt.
Stunder av när livet är helt fantastiskt och hela jag hoppar runt på fluffiga moln och undrar om allt vackert verkligen finns. Lika fort går det för att jag ska bli osäker och finna fel i allt, klaga på allt.

Jag är en känslostyrd människa, i alla fall inombords. Utåt sett har jag nog ofta samma humör, samma nivå. Om jag inte är hungrig. Men november alltså. I oktober fanns det guldkorn. Till och med många. Problemet med mig är att jag inte riktigt kan förvalta dem. Jag har lätt att hamna i den nertågande spiralen. Jag har lätt för att klaga, lätt för att bli irriterad och har väldigt lite tålamod. Jag ger upp sjukt fort om jag inte klarar något med en gång. Svär och kastar saker eller blir förbannad på annat vis.

Just nu är det en neråtgående spiral. Jag tänker att jag måste bryta den. Egentligen är det nog lättare än vad jag tror. Göra något kul, sluta tänka på allt, försöka sluta klaga. Småsteg mot att bli en gladare Frida. Jag är egentligen inte orolig. Som så ofta förr så blir jag ju såhär. Jag har vant mig, några dagar är dåliga för att resten ska vara bra. Det är bara tråkigt att jag lite oftare inte kan hamna i facket "lagom", "mitt emellan". Lagom glad, lite sur, mellanmjölk.

I morgon ska jag försöka vända spiralen. Se något vackert. Uppskatta något litet. Säga något bra om någon annan. Klaga mindre. Försöka ta emot ros. Försöka duger.