Frida

Äntligen semester. Egentligen behövs semestern som mest i januari-februari. När jag är trött på barnverksamheterna och det är mörkt och trist ute. Sedan jobbet fick sommartider med stängda dagar måndag-tisdag har veckorna bara susat förbi. Roliga kollegor som har tid för många skratt och det som annars inte hinns med. Jag tänkte så i måndags innan jag hade fått semester att det verkar vara onödigt att ha det nu, men så smyger den sig på och nu är det helt fantastiskt skönt.

 

En sommar i Norden som man aldrig sett makan till. I alla fall inte jag. Det brinner överallt och snacket om att spara vatten är överhängande. Ändå. Ändå. Jag bara älskar denna värmen. Att inte behöva fundera på om det är varmt eller kallt ute. Om det går att äta middag på balkongen eller om vi ska äta inomhus. Om jorden hade klarat det så hade jag gärna haft det såhär varje sommar. 

 

Och så blev det semester som sagt. Jag byter höghusen, salta vatten och luftfuktigheten i New York mot inlandssjöar, värme och skog. Fast jag har insett att jag älskar att vi bor högt upp i lägenhetshuset, det gör att myggen är obefintliga och jag som annars får så många myggbett får inga här.

 

Semester. En lyxig tillvaro att kunna vara ledig fem veckor och få betalt. Det slår mig hela tiden hur priviligerade vi är i Norden och att vi inte förstår detta. Inte tillräckligt mycket i alla fall. Vi har korta arbetsdagar, allt som oftast två dagar ledigt i veckan, försäkringar som täcker oväntade händelser och massa ledighet utspridd över året. Jämfört med USA är det att ha konstant semester. Frihet att få vara svensk. Tacksamheten väller över mig.