Om att tänka prestation framför resultat.

Idag har det inte handlat om sekunder eller meter i idrottsgrenarna. Idag har det handlar om tusendelar och centimeter. Som svensk har jag fått se insatser från Nordén, Alshammar, Tornéus, Bengtsson x2, Lindberg, Myrgren, Samuelsson m.fl. Under de veckor som OS pågår är vi extra upptagna med resultat och prestationer. Ja, framförallt resultat.

Jag har idag blivit otroligt glad för den silver medalj som Lisa Nordén kämpade till sig i triathlon. Samtidigt blev jag otroligt irriterad på mottagande från den svenska befolkningen, “dela guldet” eller “Varför sprang hon inte lite fortare? Då hade vi fått ett guld”. Det kändes som bittra svenskar som inte kunde glädjas åt den fantastiska insats som Lisa gjorde under de timmar hon tävlade. När jag senare under eftermiddagen i en intervju såg henne för första gången blev jag väldigt glad. Det var fantastiskt att höra Nordén i direktsändning säga: “Snacket när jag kom tillbaka var att jag var så nära ett guld, men när jag var där på plats och gick i mål så var det: Jag vann en medalj, jag vann en OS-medalj! Om det var guld eller silver spelade ingen större roll egentligen. Jag känner glädje över OS-medaljen. Att få stå här med en OS-medalj är det största i mitt liv. Det är en dröm som besannas” Hon står bakom orden, det är prestationen som räknas. Hon säger att hon gjorde ett av sina livs lopp och det är det som räknas. Hon är den andra bästa kvinnan i världen i triathlon. Det är fantastiskt.

Therese Alshammar var med i finalen på 50 meter fritt efter en uppladdning till OS som var långt från vad hon ville ha. Skador gjorde att 50 meter fritt var den enda distansen som Tessan skulle simma. Många ögon var riktade mot henne. Hon blev “bara” sexa i loppet och det märktes efteråt att hon helt inte ville prata med pressen. Hon pratade lite om skadorna, att hon ville mörka vilken roll de faktiskt spelade och att hon inte var nöjd med sitt lopp. Jag fick tårar i ögonen och blev otroligt imponerad av hennes som idrottare och människa. Att Tessan lyckades genomföra loppet och komma sexa i världen på ett olympiskt mästerskap med de problem som hon har haft, det tycker jag är otroligt. Återigen tycker jag att prestation går före resultat.

Kvällspasset idag handlade om friidrott och det blev en kväll som jag sent kommer glömma. Tre olympiska guld till Storbritannien under någon timme. Tre guld där tre britter orkade stå upp mot förväntningarna och leverera när det som bäst behövdes. Vid sidan av deras firande led vi med svenske Michel Tornéus. Det var en öppen längdhoppstävling där segern inte var avgjord förrän sent in i tävlingen. Kampen om silver- och bronsmedaljerna var stenhård in i det sista och det kom till slut att handla om centimeter. Tornéus gjorde en kanontävling. Han klev fram det som han kunde när det bäst gällde och levererade många hopp över 8 meter. Som oerfaren i en OS-final tycker jag att det är riktigt bra. Centimetern var inte på hans sida idag, men hörrni. Han är ung och i Rio om fyra år kommer han ta ett guld, jag känner det på mig.

Idag är jag stolt över att vara svensk. Vi har fått fira ett silver och finfina placeringar i dagens tävlingar. Det har varit en idrottsdag där de bästa har visat upp sig och där jag vill ta med mig prestation framför resultat. Att kunna prestera och visa framfötterna är i idrott viktigt, det är det som man vinner tävlingar och medaljer på. Trots att många är besvikna idag, med fjärdeplatser – sjätteplatser och andra placeringar är jag otroligt glad. Jag får se fantastiska idrottare tända till när det gäller, skapa den där spänningen och bjuda in sig själva i matchen. Oavsett vilka medaljer som hängs på vilka halsar är jag stolt över att vara svensk och veta att vi ligger i toppen när det gäller idrott, detta trots våra ynka 9 miljoner invånare och brist på solig sommar i vårt land.

Om att Inspire a generation.

Efter en vecka i London är jag fylld med intryck. Jag trodde jag skulle vara trött i kroppen, trots allt har jag säkert gått en mil om dagen, men tvärtemot. Jag är uppfylld av en energi och en glädje. Jag känner själv att när jag har landat tror jag fler känslor och minnen kommer komma tillbaka men just nu känner jag mig mest lyckligt lottad för att ha fått uppleva det här.
 
London2012 kommer för mig förknippas med bland annat inspiration, glädje, möten, samtal, öl, sport, idrottare, tunnelbana. Jag tar med mig de ledord som London valt att ha under sina olympiska spel, "Inspire a generation" och det plockar jag i min egen ryggsäck. Var jag än har kommit har det funnits vänliga människor som vill svara på frågor, som är öppna för ett samtal och funnits som hjälp. Det har varit volontärer på stan med London2012 västar, det har varit mina kollegor från Svenska kyrkan, svenskarna på besök och Londonborna själva. En stämning har funnits på gatorna och vid arenorna, en stämning med blandning av förväntan - inspiration - glädje - nyfikenhet - tro. För min del känns det som om ledorden "Inspire a generation" har präntats in hos alla, vi tar alla med oss att vi ska inspirera en generation. Oavsett om den är det kommande eller nuvarande, det är rätt oväsentligt. 
 
Jag har mött svenska idrottare som Jonas Källman och Therese Alshammar, franska basketspelare och colombiska tränare. Jag har många möten på olika tunnelbanor, både med svenskar och andra nationaliteter. Nya vänner har jag fått, de som jag har arbetat tillsammans med har inspirerat mig minst lika mycket som många av de andra jag mött. Vart än dessa möten har varit har jag tänkt på att det har funnits en öppenhet. En vilja att för en stund lära känna varandra och mötas i nuet. 
 
Väl framme i Stockholm och på Arlanda när jag skulle byta mina färdmedel och fortsätta mot Kil upplevde jag kontrasten från London. Det var stängda dörrar, blickar som var vända mot sig själva och de flesta var i sin egen värld. Hade jag börjat prata med någon i förbifarten där tror jag inte att jag hade upplevt samma sak. Jag ursäktade mig när jag krockade in i en man, jag fick endast en oförskämd blick tillbaka. Möten ser olika ut. Om OS 2012 hade gått av stapeln i Stockholm hade vi också kanske fått öva på att inspirera en generation. Ett leende kommer man långt på här i världen och även i Sverige tror jag att vi måste bli mer öppna och tillmötesgående.