XOXO.

Efter en grilltur uppe vid Sognsvann med glada tjejer så väntade ett avsnitt Gossip Girl hemma. Lyckan är fulländad. Så jag har längtat efter att det ska börja och nu är vanorna tillbaka.

Vargarna ska då käka Indianerna.

Det finns få saker som triggar igång mej så mycket som hockey gör. Det handlar om nervositet, förväntan, gemenskap, ilska och ofantlig glädje. Hockey är något som engagerar och motiverar. Även om min egen hockeykarriär avslutades rätt snabbt efter skridskoskola och allmänhetens åkning, så tycker jag fortfarande mycket om att åka skridskor. Att glida runt på isen är en befrielse, ett ställe där jag faktiskt känner mig smidig.

Jag blev mycket glad när min bror ringde förut. Såklart ringde han inte för att fråga vardagliga saker som "är allt bra?", "vad gör du?" eller "hänt nått kul?". Såklart fanns det en baktanke med samtalet, men denna gången var det helt okej att han ringde ändå. Jag fick berättad för mig att jag ska vara chaffis ner till Göteborg den 28 december för match mot Frölunda. Det kommer bli bäst!

I ishallen möter du en helt annan Frida. En Frida som hoppar upp och ner, skriker, hejar och överlag är sjukt engagerad. Ibland tänker jag att jag borde vara just den Frida-versionen lite oftare men samtidigt så slår det mej, vilken jobbig version det skulle vara att jobba och umgås med. Så egentligen är det nog bra att jag bara har radion i Norge, blir lite mindre inlevelse då. Men den finns där, rysningarna och nervositeten finns där.

Allt för min syster.

Jag har nyss varit och sett en fantastiskt vacker film. "Allt för min syster" eller orginaltiteln "My sister's keeper" är en otroligt vacker och sorglig historia.


Trettonåriga Anna Fitzgerald har alltid funnits där för sin syster Kate - bokstavligt talat. För Anna är en så kallad designer baby, en perfekt genetisk matchning till systern, som lider av en ovanlig typ av leukemi. Hon var bara några minuter gammal när hon för första gången donerade friskt blod till sin syster. Det är kanske inte så konstigt att Anna hela livet känt sig som en reservdel till Kate.

Men nu har Anna fått nog. Kate har blivit sämre och om inte Anna donerar sin ena njure till henne kommer Kate att dö. Trots att Anna älskar sin syster vill hon inte längre att besluten ska fattas över hennes huvud. Hon uppsöker en advokat och stämmer sina föräldrar för att få rätten att bestämma över sin egen kropp ...


Jag har läst boken och att se filmen förstörde verkligen inte boken, tvärtemot. Den stärkte snarare den. Känslan som boken förmedlade stärktes av filmen, de hör ihop. Att sitta en biosalong och tillsammans se en film, att uppleva något ihop. Och som i detta fall, även gråta tillsammans. För filmen biter tag, gör avtryck. Jag är mycket glad över att Frida drog med mig på bio denna söndagkväll.