Om nysnön som yr när det blåser.


Vintern ligger hård över sjön
och ljuset varar bara några timmar
jag ser ut över den vita snön
där månen och stjärnorna glimmar. 
 
Ljuset återvänder. Bara på en vecka känns livet mycket mer peppande. Med snö i håret, med solen i ansiktet finner jag någon slags hopp. Svackor tillhör livet och den här veckan är det skönt att dem känns som bortblåsta.

Om att gräset inte är grönare.

Dagen börjar med att jag läser om hat, våld, död och orättvisa. Jag tar del av allt innan jag kliver upp ur min sköna säng, som står i min varma lägenhet. Innan jag går till min dusch som har friskt vatten och innan jag öppnar mitt kylskåpet som är fullt av mat.
Jag glömmer inte bort dem som är i min direkta närhet. Hen som går och lägger sig hungrig, som är ensam eller fryser i kalla novemberkvällar. Jag glömmer inte bort hen som kryper under taggtråd, som ser sitt hem bombas eller ber om att få komma fram levande med en båt på ett nattsvart hav.
Trots att ljuset återvänder och dagarna blir längre tryter orken just nu. Helst vill jag inte gå upp ur sängen, göra roliga saker eller umgås med människor.
Jag försöker påminna mig om att det är olika perioder i året, olika perioder i livet, när den där känslan kommer. Känslan av att inte räcka till och tycka att livet är så fantastiskt. Ofta tycker jag att livet är just fantastiskt och att jag orkar allt. Just nu gör jag inte det och det är helt okej. Ibland är det okej att bara käka ostbågar och se episoder av tvserier en hel dag. Trots att solen skiner, att jag är superkär och att livet borde vara fint.
Jag ska påminna mig om att: Tillsammans skapar vi. Tillsammans delar vi. Tillsammans älskar vi - och vi gör skillnad. "Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det".

Om när minnen från förr kommer fram.

Tänk. 2008. Ett år som på många sätt har förändrat mitt liv. Det var en resa i februari till ett land långt borta. Jag hade en ryggsäck packad i hallen, den hade gåtts igenom många gånger. Vad ska jag ha med mig? Vad ska jag ta ur? Behöver jag verkligen de där prylarna? Orkar jag bära den här? Indien luktade olika i varje hörn. Jag minns värmen och människor. Så många människor det var överallt. Aldrig var jag ensam. Jag hittade blogginlägg från resan, läser dem och minns. Tydligen fungerade inte min telefon, sim-kortet fixade inte ett land så långt borta. Tydligen tyckte jag att det var skönt. Jag undrar om jag hade tänkt samma sak nu. Troligen inte. 
 
Det är synd att jag inte minns alla upplevelser. Jag kommer inte ihåg allt vi gjorde och jag minns inte alla människor vi mötte. Till exempel kommer jag ihåg att vi åkte båt, men solnedgången har jag inget minne av. Promenaden till en närliggande by är dock väldigt tydlig. Jag och Johanna gjorde en upptäcksfärd och höll på att få både näsor och öron piercade. Kvinnorna kunde inte förstå varför vi inte hade ring i näsan? Naglar fick vi dock målade och barn blev fotograferade. Att ta bild på ett barn var helt omöjligt, flera barn i sekunden kom springandes när en kamera togs fram. Restaurangbesöket då vi käkade på bananblad eller aporna som slängde upp våra kläder i ett träd. Vissa saker vill jag minnas och andra inte. 
 
Många resor har det blivit sedan den där resan i februari 2008. Indien är dock obesökt. Någon dag ska jag återvända till dofterna, människorna, smakerna och inte minst alla kor.