Om att komma ihåg att andas.

Dagarna rullar på. De fylls med jobb och ibland med fritid. Några dagar fick jag ledigt när norrmannen var på besök. Vi fick lära oss att umgås igen. Även om det bara var 1,5 månad sedan vi sågs så kändes det länge.

Det är klart. Det är inte samma relation att texta och prata i telefon. Det är inte samma sak att ha tidsskillnad och hålla sig vaken för att ringa eller gå upp väldigt tidigt. 


Så var han då här i en vecka. En vecka med prat, tystnad, pussar och lugn. En vecka med att lära känna varandra igen och att få tid tillsammans. Fast egentligt kändes det konstigt. Det var som om vi gick och väntade på att han skulle åka. Som om det var en mellanperiod. Det var ju det, men ändå inte. Några typiskt turistiska saker gjorde vi och pengarna försvann fort som tusan på all mat och dryck. Swish, och så var en vecka slut. 


Så lämnade jag honom på flygplatsen. Vi kysstes hejdå vid säkerhetskontrollen. Jag ville inte släppa taget. Jag gick uppför trapporna, ställde mig och såg på när han gick igenom kontrollen. Vi textade och han var alldeles tårögd. Jag orkade inte vara kvar. Jag var tvungen att bara gå. Ner mot flygplatståget, bort från honom. 


Jag såg ut genom tågfönstret, ut på horisonten och hela kroppen skrek att jag ville vända. Hoppa av tåget och sätta mig på samma flyg. Tanten bredvid mig erbjöd en näsduk. Tack, sa jag, och försökte le tillbaka.  Vi pratade lite innan vi gick av tåget och jag bytte till tunnelbanan. Några killar spelade och sjöng ombord , "Love yourself, spread the love and we can make the world to change". Det lät fantastiskt och jag blev glad, det piggade upp och jag glömde bort att jag var ledsen


Efter en stund var jag tillbaka på ön. Jag kom upp på femte avenyn för att gå hem. Eller just då var det inte hem. Det var bara en tom lägenhet. Tusan, som jag redan saknar livet med mannen som gjort mitt hjärta helt .

Jag kom hem och grät som jag aldrig gjort förr. Andas Frida, kom ihåg. Du måste andas. 


Sen var det som att det tog stopp. Jag orkade inte mer. Andas in och ut. Kom ihåg. Du vill det här. Det är ett äventyr som du själv har valt. Kämpa en stund till. Andas. Det går bra. Du klarar det här. Vi klarar det här.


(null)


Om vardagslivet mitt i storstaden


Tänk så anpassningsbara vi människor är. Vi klarar mycket mer än vi tror. I alla fall de flesta av oss. Vi ska inte tänja gränserna så långt att vi går under, att det känns oöverkomligt, att vi känner oss små och otillräckliga. Jag har börjat fått en ny vardag. En vardag där jobbet tar mycket tid och där jag utmanar mig utanför komfortzonen. 
 
Häromdagen gick jag på ett event där jag inte kände någon. Jag är välkomnande på jobbet. Provar nytt. Hälsar, välkomnar, umgås. Öppnar upp mig för människor. Delar med mig. En helt ny värld som jag under flera år har arbetat på och nu ger det resultat. Jag pratar med okända människor i mataffären. Jag går på restaurang själv. 
 
Det är otroligt när jag tänker på det. Successivt får jag också ett vardagsliv i storstaden. Det är arbete, vila och roligheter. Kanske för lite roligheter, det får det bli ändring på. Ett steg i taget.