Om att världen brinner och jag med den.

Denna vackra värld som jag på så många sätt tycker är fantastiskt brinner på alldeles för många ställen. Jag önskar att så många saker hade sett annorlunda ut. Jag vet att jag ganska ofta lever i en illusion. Att jag så ofta tänker på hur bra jag har det, och så lite jag är tacksam för det och så lite jag hjälper till för att göra det bättre för andra. Det är så många saker som jag tar för givet.
 
Att jag lever i trygghet, med tak över huvudet och att jag har råd att köpa mat. 
Att jag har möjlighet till gratis utbildning och att jag har ett jobb.
Att jag har en familj som lever och mår bra.
Att jag har vänner att ringa när livet, helt obefogat känns skit.
Att jag är bortskämd på så många sätt.
Att jag har rättigheter till semester, avlönat arbete och reglerad arbetstid.
 
När himlen brinner som en påminnelse om att så många delar av världen brinner. Då skär det i mitt hjärta, djupt inne i själen. Jag vill stå på barikaderna och skrika. Skrika att det är orättvist att barn ska dö innan de har fått chansen att leva. Att människor lever med orättvisa villkor pga deras nationalitet, hudfärg eller vem de älskar. Att kvinnor och män behandlas olika och kvinnor särbehandlas på så många vis.
Att vi tar saker för givet i några delar av världen som andra delar av världen skulle önska mer än något annat.

När världen brinner på så många sätt vet jag inte var jag ska börja för att göra något bättre. Mina futtiga pengar som jag skänker känns meningslösa. Mina åsikter som jag yttrar leder ingenstans. Min oförmåga till att handla och göra några handlingar på riktigt är obefintliga. 

 

Om att aldrig någonsin tro det.

Jag skulle aldrig bli en sån där. En sån där som offrar allt för sin partner. Som sätter den personens lycka och välmående framför mitt eget. Jag skulle aldrig bli en sådan som bara vill sitta och mysa i soffan och ta på personen hela tiden. 

 
Jag vet mina egna gränser. Jag vet att jag också mår bra av att vara bara Frida. Att inte vara flickväns Frida. Jag vet att det kan låta som att jag ibland bara vill ha hans luft i mina lungor. Det vill jag inte. Jag vill andas min egen också. 
 
Bara för att jag som är en idiot vill ha din hand i min. Bara för det så betyder det inte att jag vill släppa ibland. Jag älskar att umgås med han som får hjärtat att slå så fort att det känns som att det hoppar ur bröstet. Jag behöver ibland vara själv och ta vara på mig, men jag är verkligen en bättre människa med dig. Det är jag verkligen.
 

Om att 2017 ska bli mitt modiga år.

Det blev en nyårsafton med bubbel på en balkong, med stjerneskudd i handen och med norska pussar klockan tolv.

2016 har flugit iväg. Det har varit innehållsrikt samtidigt som det bara har susat förbi. Hösten känns ganska passé samtidigt som våren var väldigt fin.
Sommaren bestod av långa nätter och solsken som aldrig verkade ta slut.
 
Detta år ska jag vara modig. Jag ska försöka säga ifrån till orättvisor. Våga stå för det jag tycker. Jag ser fram emot att förverkliga drömmar. Att våga tänka utanför boxen. Att vara den där modiga Frida som jag önskar vara.