Om en söndagmorgon.

Snabba fötter som trippar på golvet. Som alltid är jag sen. Jag ska bara, sa Alfons Åberg. Eller Frida Johansson. Jag är nog egentligen ganska omständig som människa. Jag har svårt att bestämma mig, fast jag vill också gärna ha det på mitt sätt. Idag visst jag varken ut eller in. Det där halsbandet? Eller kanske den tröjan? Var har jag lagt mina nycklar? Och nu måste jag verkligen gå till jobbet! 
 
Ibland skapas magiska saker under tidspress. Idag var inte ett sånt tillfälle.


Om att längta till något.

Och inatt kom isen över sjön
Och snön föll försiktigt över Skandinavien
Och Nordsjön är väl stilla och kall så här års
Innan våren sätter av igen
Och det är nånting stilla mellan dig och våren
Det är nåt kallt mellan mig och England. 
 
När regnet slår mot rutan, vinden blåser mig i ansiktet. När människorna springer fort på staden gator, när lamporna har svårt att tränga igenom mörkret. Januari känns mörk och lång. Den där energin som fanns i början har försvunnit, jag letar men kan inte riktigt finna fram den. Jag känner mig som en sur tant som är bitter på allt från snöplogning, till påsar som går sönder till människor som pratar för högt på en buss. Jag ska begrava mig tills solen kommer fram och värmer min kind. 

Om när resan är målet.

Tider bara rusar iväg, det känns som att januari har varit väldigt lång men samtidigt känns det som att jag inte hinner med någonting. Det är full fart på jobbet och i privatlivet, jättekul och också påfrestande. Att få en möjlighet till paus och vila är viktigt. Att säga nej till roliga saker är ibland svårare än vad jag egentligen förstår. Fast känslan av att vara på resa och upptäcka nya saker är spännande. En så stor del i mitt liv handlar nog om just det, att få uppleva resan och att med den utvecklas som människa. Det är en klyscha att använda sig av givna ordspråk men jag lär så länge jag lever och det är jag glad för. Jag är tacksam över att få leka och få skratta. Att hoppa i lövhögar eller göra en snöängel. Att spontant träffa vänner för en spelkväll eller ligga i en kyrkbänk och se upp i taket. 
 
I samma anda läser jag Underbara Claras blogg och fastnar för ett så fantastiskt inlägg. Jag läser det om och om igen och blir lika berörd. Som jag känner igen mig. Att sitta på en buss och se någon annan bli glad. Att det lilla leendet mellan två människor kan göra att hela jag fylls av bubblor. Om ni ska läsa något den här veckan så ska ni läsa det här.