Om att årets bästa tid är nu.

Jag älskar Oslo på sommaren men just denna månad mellan 21 november till 24 december är helt otrolig fint i Oslo. Det är julbasar, Lucia och adventstid i väntan på jul. Så många glada människor jag möter på jobbet och så mycket ljus som sprids över Norges land. Det är pyntade gator och människor som glada går på julmarknader.
 
Dessutom får jag pynta min lägenhet, baka gott, laga extra god mat, fixa och ordna för andra. Det är det bästa jag vet att göra småmysiga saker och oväntade överraskningar. Tyvärr har bristen på engagemang funnits på något vis. Jag har inte haft samma energi och tid i år att hinna med allt. Det har känts hela tiden som att jag ligger efter. Problemet är när energin inte räcker till åt det som jag vill göra så gärna. Jag vill inte att förjulstiden ska kännas stressig och orkeslös, egentligen ger den mig så mycket energi men tydligen inte i år.

De sista dagarna har spenderats på Hamar med han som jag håller som kärast. Elller kanske inte riktigt allra högst upp, vad svårt det där är att rangordna personer - kanske helt omöjligt. Och det kanske är en väldigt onödig grej också att rangordna, helt onödigt faktiskt. Jaja, tillbaka till de sista dagarna. Då känns det som att lite av energin har återvänt. Det behövdes några dagar innan en insats på julafton på jobbet och sedan hemresa till Värmeland. 
 
Lucia förresten. Wow. Vilket Lucia i år det har varit i år. Jag fick följa med och fira Lucia i Nidarosdomen. Dessutom  var det stort intresse i Oslo för att få se och uppleva svensk Lucia. Årets konsert kan ha varit den bästa någonsin. Det sa jag förra året också men årets toppar nog ändå listan. Fantastiska musikaliska inslag och körsångare som verkligen gav allt och hade väldigt roligt på vägen. De skapar julstämning och utan dessa konserter tror jag inte att jag hade fått julstämning överhuvudtaget. Min enda sorg för i år var att jag för första gången på... tja, 22 år är det väl, som jag själv inte sjöng i Luciatåg. Jag har övat en del med körerna men jag upplever att sången och mina uppgifter på jobbet krockar. Det har varit en tidigare stress att jag inte kan vara på två platser samtidigt och att jag har prioriterat att sjunga. Detta år blev ett annorlunda år och det var häftigt att få uppleva Lucia från ett publikperspektiv men jag ska ta en funderare till nästa år om det ändå inte går att få ihop både sång och jobb.
 
Nu far vi snart mot Oslo för ett dygn där innan julaftonskvällen spenderas med svärisarna. Till Oslo där granen står så grön och grann i min stuga, efter att jag och Sara pyntade den häromdagen så är den riktigt ståtligt. Nu ska det bara till att jag ska dricka glögg, slå in de sista julklapparna och invänta morgondagen. 

Om att det strålar i mitt hjärta.

Så var sagan om deras resa slut. En resa som har format mycket om vem jag är som person. Tillsammans med fans i dagarna två fick jag säga hej då. Så många låtar som har fastnat i mitt hjärta och så många timmar jag har spenderat med er musik. Jag minns inte mitt första möte med Kent musikaliskt. Jag minns inte vilken sång jag lyssnade på först, men jag minns vilken sång som alltid stannar kvar. Det är alltid Socker. 
 
Karlstad 2005, Arvika 2008, Karlstad 2008, Oslo 2010, Oslo 2009, Oslo 2014, Oslo, 2016, Stockholm 2012, Stockholm 2013, Karlstad 2012. Karlstad 2014, Stockholm 2016, Stockholm 2016.
 
I ett tält i Karlstad 2005 sågs vi för första gången. Jag dissade nians skolavslutningsfester för att få se klockan räkna ner för första gången. I många städer och på festivaler har vi möts. Det har alltid regnat och skorna har blivit lerigare och lerigare. Tänk när jag jobbade med att riva scen på Arvikafestivalen och hamnade med Jockes gitarr i händerna, om än bara för två sekunder. Jag fångade röda fåglar i Oslo 2008 och för några veckor sedan sjöng jag sönder rösten i samma arena, i en annan tid i ett annat liv. Tack för alla konserter, tack för mina två sista konsertupplevelser i helgen.

Tack för att min tonårstid och vuxna liv har fått fyllas av kärleksballader som river tag i hjärtat, som griper tag i min kevlarsjäl. För alla danser, sånger och tårar, ni har funnits med i svåra och fina stunder. Vi ska alla en gång dö, men vi först ska vi leva. Rakt in i evigheten. Då som nu för alltid.