Om mobilateam på Londons gator.

I mitt uppdrag som volontär i London ingår jag i ett mobiltteam. Ett team på tre personer som under min tid här genomför sina uppgifter tillsammans. Igår var jag vid linjeloppet, cykeltävling, på The Mall och vid Buckingham Palace. Väldigt häftigt att få uppleva OS-yra live. Vi pratade med en del svenskar, bland annat en mycket engagerad man från Skoghall som åkte på cykellopp över hela världen. Det är imponerande hur många från världens alla hörn har tagit sig hit. En del har gått, cyklat, åkt tåg eller flugit. Det gästfriheten som finns hos alla är enorm, alla ska må bra i London under OS. Jag stortrivs i stan hittills.

Om att: Hello London, are you ready for the games?

På plats i London, ett London som redan kokar av människor och idrottsaktiviteter innan ens spelen har börjat. Idag är min första riktiga dag som volontär för Svenska kyrkan i London på plats under OS. Igår efter ankomsten hade jag en lugn dag. Jag solade mest i Hyde park, tittade på folk, kollade in invigningsarenan utifrån och önskade mig in dit till ikväll. Det är mycket folk i stan och det lär bara bli mer och mer. Det är fantastiskt härligt att få vara en del av detta. Keep you posting!

Om att størst av alt er kjaerligheten.

I all sorg finns en kärlek, en kärlek som är större än allt.
Jag fick möjligheten att spendera två dagar i Oslo. Två dagar som jag kommer bära med mig resten av mitt liv. Jag fick ta del av den dag som för alltid kommer innebära sorg över de som försvann, och också lycka över de som finns kvar.
 
Regnet föll på Rådhusplassen under minnescermonin. Jag tror litegrann att det var regnet som gjorde det, regnet förstärkte upplevelsen av vad det var som hände på scenen och bland publiken. Det var som om himmelens änglar grät. Trots regnet tycker jag att det inte gjorde särskilt mycket, jag frös inte för jag blev varm av all stämning. Det var en väldigt speciell känsla att befinna sig i Oslo på årsdagen. Det var människor som grät, höll om varandra och skrattade. En kontrast som var lika självklar som den var svår att ta in.
 
Jag tänkte berätta om några av de mest magiska ögonblicken under dagen. Det första var när vi vandrade mot Rådhusplassen, den uppslutningen av människor som vandrade åt samma håll. Åt samma håll, mot ett och samma mål, av samma anledning - vi ska aldrig glömma. Under minnescermonin blev mina ögon våta, av olika anledningar. Laleh sång som start var fantastisk, barnens alla teckningar och berättelserna från rättsalen tog tag och stormade om. Alla rosor som sträcktes upp i luften, den gemenskapen som fanns bland människor framför scenen. Under sången "Barn av regnbuen" lekte en mamma med sitt barn några rader framför mig. Det var en lek som var så mycket mer, en påminnelse om att livet går vidare. Det går inte tillbaka, utan vidare. Mamman och barnet visade att mitt i allt är det viktigt att skratta, leka och uppskatta det vi har.
Ett av de starkaste minnena från dagen var när vi vandrade genom Oslos gator, gator som var smyckade mer rosor, upp till Regeringskvarteret. Vi gick in i en osynlig vägg, en vägg av tystnad. Det var en av de djupaste tystnader jag har upplevt. En tystnad fylld med respekt, sorg och tacksamhet. Ljusen brann, regnet föll och kransarna som statsministern tidigare under dagen placerat där fick symbolisera ett helt lands sorg och lidande. 
 
Vi vandrade vidare mot Domkyrkan, där fanns fler ljus och fler rosor. Mitt bland blommor stod symbolen för en stor godisklubba, format som ett hjärta. Godisklubba på norska heter i folkmun "kjaerlighet" och det var vackert att på detta hjärta stod det " Og størst av alt er kjaerligheten", att det just på "kjaerligheten" står dessa ord. Genomtänkt vackert. Här kommer mitt andra, och allra starkaste minne för dagen. Det satt en tjej på huk i regnet, hon satt där redan när vi kom. Vi stannade säkert en kvart framför Domkyrkan, tittade på alla ljus och fastnade i t eftertänksamhet. Tjejen satt kvar, hon hade händerna framför ansiktet och torkade sig emellanåt med handflatan. Hon grät. Det var en sådan där sorg som man känner igen om man ser den, en sorg som sitter djupt i hjärtat. Vi trodde först att de som stod bakom henne hörde till henne, men efter en stund gick de. Jag och Diana tänkte samma sak: Borde vi inte gå fram till henne? Lägga en hand på hennes axel? Just när jag tänkte gå bort till henne kom en annan tjej fram till henne, gav henne en regnponcho och hjälpte henne sätta på sig den. Tjejen svarade med ett leende och ett tack.Den lilla gesten tog tag i mig, enbart den lilla saken gör att jag förstår att landet har förstått vad alla har pratat om under ett helt år. Vi ska hålla ihop, vi ska stötta varandra, vi kan klara det tillsammans. Låt det ta tid, men vi kommer klara det tillsammans. En enkel gest, en liten hand som sträcks ut i mörkret kan räcka långt, oerhört långt. Mina tårar föll, jag får texten från Til ungdommen i huvudet: 
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
Och jag inser att det som har hänt efter 22 juli det kan inte tas tillbaka, men människorna i Norge har mött terrorn med kärlek och det är det finaste de kunnat göra.
 
Ni sprider rosor runt hela staden, ni värmer den frusna människan som sörjer, ni sjunger de vackraste av sånger. Tack Oslo för en magisk dag. Tack för all omtanke ni delar med er av, för all kärlek ni visar och för att ni visar vägen i kampen mot ondskan. Att störst av allt är kärleken, älskade Norge. Tack.