Om när minnen från förr kommer fram.

Tänk. 2008. Ett år som på många sätt har förändrat mitt liv. Det var en resa i februari till ett land långt borta. Jag hade en ryggsäck packad i hallen, den hade gåtts igenom många gånger. Vad ska jag ha med mig? Vad ska jag ta ur? Behöver jag verkligen de där prylarna? Orkar jag bära den här? Indien luktade olika i varje hörn. Jag minns värmen och människor. Så många människor det var överallt. Aldrig var jag ensam. Jag hittade blogginlägg från resan, läser dem och minns. Tydligen fungerade inte min telefon, sim-kortet fixade inte ett land så långt borta. Tydligen tyckte jag att det var skönt. Jag undrar om jag hade tänkt samma sak nu. Troligen inte. 
 
Det är synd att jag inte minns alla upplevelser. Jag kommer inte ihåg allt vi gjorde och jag minns inte alla människor vi mötte. Till exempel kommer jag ihåg att vi åkte båt, men solnedgången har jag inget minne av. Promenaden till en närliggande by är dock väldigt tydlig. Jag och Johanna gjorde en upptäcksfärd och höll på att få både näsor och öron piercade. Kvinnorna kunde inte förstå varför vi inte hade ring i näsan? Naglar fick vi dock målade och barn blev fotograferade. Att ta bild på ett barn var helt omöjligt, flera barn i sekunden kom springandes när en kamera togs fram. Restaurangbesöket då vi käkade på bananblad eller aporna som slängde upp våra kläder i ett träd. Vissa saker vill jag minnas och andra inte. 
 
Många resor har det blivit sedan den där resan i februari 2008. Indien är dock obesökt. Någon dag ska jag återvända till dofterna, människorna, smakerna och inte minst alla kor.
 

Kommentera här: