Frida

Det är konstigt att det som var mitt hem under 19 år inte alls känns som hemma längre. Jag har varit några dagar i Värmland under helgen och mycket känns främmande. Jag tog en långpromenad häromdagen och jag funderade på hur mitt liv hade sett ut om jag hade bott här. Det var så stilla, allt var stilla. Jag mötte få människor, några hundägare och några bilar som körde fram och tillbaka. Jag tror inte att jag trivs i den där stillheten, jag behöver något mer. Att vara anonym men ändå möta människor.

 

Det är tydligt att jag knappt har några relationer kvar. Några vänner förutom familj men dem är få. Det avgör nog också ganska mycket i min tanke om att någon gång flytta tillbaka till mina rötter. Det finns inte den där längtan. Jag gillar att hela tiden kunna skapa något nytt, vara anonym och vara mitt i något som inte vet vem jag är. Konstigt men sant. Det var så tydligt när jag vandrade genom gamla områden som jag borde känna mig hemma i men som jag bara kände någon slags lättnad att jag har lämnat. Det där med att lämna ett litet sammanhang för ett lite större, det var tydligen väldigt bra för mig.

Samtidigt är det något sorgligt i allt det här. Att inte ta vara på sina rötter, att inte längta efter det som har varit och att inte värdesätta det som var barndom och ungdom. Det känns så långt borta. På något märkligt vis så har det som har varit de sista 8 året format mycket mer av mig själv än jag kunde ana. Bra eller mindre bra det vet jag inte.