Om att havsdoften alltid är nära.

Nere på en brygga, solen skiner och kaffe värms upp fast att det borde ha kallnat för längesedan. 
Jag dinglar med fötterna ner mot vattnet. Solen smeker min kind. Surret av en podcast är i örat men jag stänger snabbt av. Det är bra medan promenerandet pågår men sedan är det meningslöst, det finns så många ljud att lyssna på. I storstadens brus möts det lugna kluckandet från havet. En fisk som slår med fenor. En båt som tuffar förbi. 
 
Idag tog jag mig tiden, tiden till att bara få vara. Att få reda ut tankar, våga känna efter. Fundera på drömmar. Det är så lätt att se människor gå förbi, fundera på deras liv och vart de kommer från. Var är de på väg. Några stressande. Andra tar sig tiden. Vi möts där. I solskenet på en brygga längs med hamnpromenaden. 

Kommentera här: