Om att låtsas att vara vuxen.
En överraskningseftermiddag med Mö-middag för min bästa vän genomfördes igår. Fantastiskt roligt att få överraska och också kul att få knyta nya kontakter. Det var ett sällskap där alla har barn, hus, gifta eller soon to be. Och så jag då.
Jag som lämnar ett fast jobb för en projekttjänst under två år. Går in i ett distansförhållande på 6000 kilometer. Lämnar en stad som är hemma på 500 000 för en helt okänd på 8 miljoner invånare. Ett nytt språk, ett nytt land och nya människor.
Jösses. Vad är det jag håller på med? Är det detta som är vuxenlivet. Att bara dra. Att lämna allt vad ansvar heter och försöka hitta sig själv. Det kommer en stor klump i magen när jag tänker på allt. Jag skämtar och skrattar bort det när någon frågar. Alla säger "Wow, vilket äventyr! Klart du ska göra detta. Åh, jag önskar att det vore jag!". Lätt att säga, svårt för mig att tänka.
Jaha. Tydligen är det detta som definierar mig som vuxen. Spontana beslut som jag inte har någon aning om hur de ska bli. Det är väl en 30-års "kris" i förskott. Det där vuxenlivet. Mot horisonten - och vidare.
