Frida

Denna vackra värld som jag på så många sätt tycker är fantastiskt brinner på alldeles för många ställen. Jag önskar att så många saker hade sett annorlunda ut. Jag vet att jag ganska ofta lever i en illusion. Att jag så ofta tänker på hur bra jag har det, och så lite jag är tacksam för det och så lite jag hjälper till för att göra det bättre för andra. Det är så många saker som jag tar för givet.

 

Att jag lever i trygghet, med tak över huvudet och att jag har råd att köpa mat. 
Att jag har möjlighet till gratis utbildning och att jag har ett jobb.

Att jag har en familj som lever och mår bra.
Att jag har vänner att ringa när livet, helt obefogat känns skit.

Att jag är bortskämd på så många sätt.
Att jag har rättigheter till semester, avlönat arbete och reglerad arbetstid.

 

När himlen brinner som en påminnelse om att så många delar av världen brinner. Då skär det i mitt hjärta, djupt inne i själen. Jag vill stå på barikaderna och skrika. Skrika att det är orättvist att barn ska dö innan de har fått chansen att leva. Att människor lever med orättvisa villkor pga deras nationalitet, hudfärg eller vem de älskar. Att kvinnor och män behandlas olika och kvinnor särbehandlas på så många vis.

Att vi tar saker för givet i några delar av världen som andra delar av världen skulle önska mer än något annat.

När världen brinner på så många sätt vet jag inte var jag ska börja för att göra något bättre. Mina futtiga pengar som jag skänker känns meningslösa. Mina åsikter som jag yttrar leder ingenstans. Min oförmåga till att handla och göra några handlingar på riktigt är obefintliga.