Frida

Fan. Jag skrev ett långt inlägg som bara försvann. Om precis det som känns motigt att det försvann. November har startat sunkigt. Riktigt dåligt.

När den där energin inte riktigt finns för att hinna med. Sen blir det som så många andra saker i livet, en spiral som antingen skjutsar mig uppåt och ger mig kraft eller drar mig neråt.
Stunder av när livet är helt fantastiskt och hela jag hoppar runt på fluffiga moln och undrar om allt vackert verkligen finns. Lika fort går det för att jag ska bli osäker och finna fel i allt, klaga på allt.

Jag är en känslostyrd människa, i alla fall inombords. Utåt sett har jag nog ofta samma humör, samma nivå. Om jag inte är hungrig. Men november alltså. I oktober fanns det guldkorn. Till och med många. Problemet med mig är att jag inte riktigt kan förvalta dem. Jag har lätt att hamna i den nertågande spiralen. Jag har lätt för att klaga, lätt för att bli irriterad och har väldigt lite tålamod. Jag ger upp sjukt fort om jag inte klarar något med en gång. Svär och kastar saker eller blir förbannad på annat vis.

Just nu är det en neråtgående spiral. Jag tänker att jag måste bryta den. Egentligen är det nog lättare än vad jag tror. Göra något kul, sluta tänka på allt, försöka sluta klaga. Småsteg mot att bli en gladare Frida. Jag är egentligen inte orolig. Som så ofta förr så blir jag ju såhär. Jag har vant mig, några dagar är dåliga för att resten ska vara bra. Det är bara tråkigt att jag lite oftare inte kan hamna i facket "lagom", "mitt emellan". Lagom glad, lite sur, mellanmjölk.

I morgon ska jag försöka vända spiralen. Se något vackert. Uppskatta något litet. Säga något bra om någon annan. Klaga mindre. Försöka ta emot ros. Försöka duger.