Om att gräset inte är grönare.

Dagen börjar med att jag läser om hat, våld, död och orättvisa. Jag tar del av allt innan jag kliver upp ur min sköna säng, som står i min varma lägenhet. Innan jag går till min dusch som har friskt vatten och innan jag öppnar mitt kylskåpet som är fullt av mat.
Jag glömmer inte bort dem som är i min direkta närhet. Hen som går och lägger sig hungrig, som är ensam eller fryser i kalla novemberkvällar. Jag glömmer inte bort hen som kryper under taggtråd, som ser sitt hem bombas eller ber om att få komma fram levande med en båt på ett nattsvart hav.
Trots att ljuset återvänder och dagarna blir längre tryter orken just nu. Helst vill jag inte gå upp ur sängen, göra roliga saker eller umgås med människor.
Jag försöker påminna mig om att det är olika perioder i året, olika perioder i livet, när den där känslan kommer. Känslan av att inte räcka till och tycka att livet är så fantastiskt. Ofta tycker jag att livet är just fantastiskt och att jag orkar allt. Just nu gör jag inte det och det är helt okej. Ibland är det okej att bara käka ostbågar och se episoder av tvserier en hel dag. Trots att solen skiner, att jag är superkär och att livet borde vara fint.
Jag ska påminna mig om att: Tillsammans skapar vi. Tillsammans delar vi. Tillsammans älskar vi - och vi gör skillnad. "Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det".

Kommentera här: