Frida

Så var sagan om deras resa slut. En resa som har format mycket om vem jag är som person. Tillsammans med fans i dagarna två fick jag säga hej då. Så många låtar som har fastnat i mitt hjärta och så många timmar jag har spenderat med er musik. Jag minns inte mitt första möte med Kent musikaliskt. Jag minns inte vilken sång jag lyssnade på först, men jag minns vilken sång som alltid stannar kvar. Det är alltid Socker. 

 

 

I ett tält i Karlstad 2005 sågs vi för första gången. Jag dissade nians skolavslutningsfester för att få se klockan räkna ner för första gången. I många städer och på festivaler har vi möts. Det har alltid regnat och skorna har blivit lerigare och lerigare. Tänk när jag jobbade med att riva scen på Arvikafestivalen och hamnade med Jockes gitarr i händerna, om än bara för två sekunder. Jag fångade röda fåglar i Oslo 2008 och för några veckor sedan sjöng jag sönder rösten i samma arena, i en annan tid i ett annat liv. Tack för alla konserter, tack för mina två sista konsertupplevelser i helgen.

Tack för att min tonårstid och vuxna liv har fått fyllas av kärleksballader som river tag i hjärtat, som griper tag i min kevlarsjäl. För alla danser, sånger och tårar, ni har funnits med i svåra och fina stunder. Vi ska alla en gång dö, men vi först ska vi leva. Rakt in i evigheten. Då som nu för alltid.