Om att "Allt vad ni vill att människan ska göra för er ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”

När jag var fjorton år var jag aktiv i olika studiecirklar, dem var kopplade till ett studieförbund. Sedan dess har jag burit med mig en människosyn som det studieförbundet hade arbetat fram. Den går ungefär såhär: "Vår människosyn utgår från att varje människa är en tillgång, som har förmåga och vilja att utvecklas, påverka och ta ansvar. Varje människa har rätt till ett rikt och värdigt liv och att få växa utifrån sina egna behov och förutsättningar."

 

Jag håller fortfarande med om den synen på människan, samtidig som den inte alltid är lika självklar som den naiva fjortonåringen tyckte att den var. "rätt till ett rikt och värdigt liv", det finns många dimensioner i de orden. Det kan handla om kroppsligt, själsligt och psykiskt rikt och värdigt liv. Det är inte lika enkelt för mig att köpa orden rakt av. Är alla människor en tillgång? Ibland har jag svårt att se det, särskilt om det är någon som gör mig illa eller som om någon säger något som jag upplever som otrevligt eller som inte stämmer överens med mina värderingar.

 

”Allt vad ni vill att människa ska göra för er, det ska ni också göra för dem…”

Kanske är människan i grunden egoistisk i allt hen gör. Jag funderar på hur jag agerar i mitt eget vardagsliv. Att vara egoistiskt behöver kanske inte enbart vara något negativt. Om jag gör något kärleksfullt, oavsett om jag har en baktanke med att jag ska få lika mycket kärlek tillbaka, tänker jag att den handlingen ändå kan vara kärleksfull och god. Till exempel om jag diskar eller städar efter någon annan, så är ju den handlingen i sig kärleksfull. Att jag tog disken den gången. Även om jag kanske undermedvetet eller medvetet förväntar mig att den personen jag hjälpte ska hjälpa mig nästa gång. Det är en förenklad bild men den gör att jag börjar fundera vidare på om vi ibland gör egoistiska handlingar av kärlek till andra människor.

 

Jag får ofta bilder av barn när jag funderar över begreppet ”människa”. Många saker som jag önskar att en människa är finner jag ganska tydligt hos ett barn. En generalisering är att barn är lekfulla, nyfikna och ser sig själva som en tillgång.Just att se sig själv som en tillgång är något vi vuxna ofta slår ifrån oss. Jag upplever oss som väldigt självkritiska och att vi har lätt för att inte ta emot ros när vi gör något bra. Vuxna är också bra på att hålla saker inom sig, till skillnad från många barn. Vi vuxna behöver bli bättre på att se och bekräfta varandra när vi gör bra saker. Det är ofta vi säger ”äsch, det där var väl ingenting”, när vi kanske har arbetat en hel dag med något… 

 

Kanske måste vi hitta det där spontana inom oss, sådär som barn är. Om vi kunde bjuda på ett extra leende då och då, om vi faktiskt tog oss tid till att aktivt lyssna på andra och om vi faktiskt brydde oss om det som är längre bort än oss själva. Det kanske inte räcker med det men det är en början. Jag kan välja vad jag gör med mitt liv och det krävs inte stora förändringar för att göra något litet för en annan människa.
Jag tänker på enkla saker som att sortera det där plastlocket eller hälsa på den som sitter i hörnet på din gata. Jag slår knut på mig själv och tänker; finns det så mycket som är hemskt och orättvist här i världen att vi inte orkar ta tag i det? Att vi går till jobbet, lagar mat, umgås med vänner eller familjen, sover och sen börjar karusellen om. Är det så att vi inte har tid och ork att vara medmänniskor? Men, nej. Det kan inte vara så. ”Det som du vill att andra ska göra för dig ska du också göra för dem.” Någonstans måste vi våga bjuda på våra vackra leenden, orka hjälpa en rullator ombord på bussen, våga inse att det finns fattiga barn i vårt samhälle eller ge bort en krona till någon som sitter på gatan.

 

Som människa och särskilt som kristen människa har vi ett ansvar att vara öppna och se på andra som en tillgång. Och att börja med att framförallt se sig själv som en tillgång. Du och jag har möjligheten att stärka varandra, att ge bort det där leendet, att finnas där. Och när vi känner att allt det där känns stort, övermäktigt och alldeles för jobbigt, då är det så skönt att veta att då finns Gud där för att stötta upp.

Kommentera här: