Om att jag vill se vimlet byta ytterplagg.

Det är väl när höstmörkret kommer som den tråkiga tiden kommer. Sommarens minnen börjar vissna och blekna bort. Många börjar mista energin och den där glöden från sena sommarkvällar är borta. Höstens mörker tar bort charmen av en livfull stad. Kylan tränger djupare och djupare in innanför kläderna...

Fast vet ni vad? Jag känner precis tvärtom den här hösten.
Jag har det helt otroligt bra på mitt jobb. Vi är ett starkt arbetslag som drar åt samma håll och människorna som rör sig i kyrkan gör att jag mår bra och att jag blir bra på mitt jobb. Det finns en gemenskap som sträcker sig utanför den fysiska byggnaden och skapar relationer. 
Jag blir lycklig över guldkorn i Oslos natur som jag de senaste veckorna har funnit. Solen har lyst från blå himmel i många dagar under september, det ger energi och lust att skapa med både kamera och i ord.
Det finns sammanhang där jag får vara kreativ och uttrycka mig i både tal och skrift. Svenska kyrkans unga bidrar till min lust att engagera mig, liksom den podcast som blivit en del av mitt liv.
Och sen så var den där norrmannen. Han som gör att mitt hjärta klappar lite extra. Han som kan göra mig galen genom våra olika kulturer och tankar, och som lika ofta gör mig lugn och får mig att kikna av skratt.

Den här hösten bär något magiskt med sig.


Jag vill se frost ur varje sommardagg.
Jag vill se skymning mitt i rusningen.
Jag vill se vimlet byta ytterplagg.
Jag vill se löven byta färg igen.
Du säger att jag har en liten värld,
men den är större än begär.
Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.

Kommentera här: