God put a smile upon your face.
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I’m goin’ back to the start
Denna kväll har jag funderat över min utbildning, om varför jag läser till det jag läser till. Jag har funderat över vad som egentligen gör att jag läser till pedagog och att jag ser en framtid inom det yrket. Denna kväll var en kväll där jag ganska snart inser att jag aldrig varit bra på något särskilt. Jag har aldrig varit tjejen som har varit populär, aldrig varit den som har varit bra på någon särskild sport. Jag har aldrig varit tjejen som varit smal och haft det senaste av någonting. Jag har aldrig ägt en iPod och var sen med att ens äga en mp3. Jag tillhörde aldrig de som på högstadiet hade massa pojkvänner. Jag var inte den som hade en hobby som jag var jättebra på och som jag utvecklade. Jag hittade min fristad i kyrkan, och även om alla dessa grupper fanns i kyrkan så suddades linjerna ut litegrann. Och det där, litegrann, det var tillräckligt för mig. Det var det som gjorde att jag växte och hittade en början till det som är jag idag. Tänk att en plats, som så många uppfattar som stängd, kunde lära mig om hur det är att vara öppen. Kyrkan har absolut saker att jobba på, saker att utveckla och arbeta framåt kring, men kyrkan är också en plats där många förändringar sker. Framförallt hos människor. För vi får aldrig glömma att kyrkan är till för människor, människor är inte till för kyrkan.
Nu när jag är lite äldre, har varit med om lite mer i mitt liv och förhoppningvis har något fler perspektiv. Jag tänkte skriva klokare, men vi ska inte överdriva saker och ting. Perspektiv låter finare och bättre. När jag bär med mig mina tankar och funderingar så undrar jag vad som kom ur min tonårsperiod och vad det var som resulterade i att jag ganska tidigt kom fram till att det är pedagog jag vill bli. Jag insåg någonstans på vägen att jag är en ganska bra människokännare. Jag har också utvecklat en attityd om att tänka på människor som pusselbitar, eller som en klok kvinna sa en gång; "Som speglar i en discokula". Vi behövs allihop för att kunna fungera tillsammans. Likaväl som entt barn behöver sina föräldrars kärlek, så behöver du och jag varandras kärlek. Vi behöver varandras talanger och varandras gåvor för att kunna fungera och utvecklas. Jag har kommit fram till att jag vill bli pedagog för att kunna föra människor tillsammans, att få människor att mötas över gränserna. Som jag ser det så är kyrkan en del av vårt samhälle, en del som jag vill skapa som en fristad för alla människor. Fast egentligen så spelar det ingen roll var jag i framtiden kommer befinna mig. Om det handlar om kyrkan, skolan eller någon annanstans. Huvudsaken är att känslan och uppgiften finns där.
Alla har inte allt som vi behöver för att fungera som människor, inte ens i det Sverige som vi är så stolta över. Det handlar inte om att ha Converse, det handlar om att kunna ha hela skor. Det handlar inte om att en iPhone, det handlar om att ha en mamma att ringa hem till. Det handlar inte om att kunna flyga till Thailand, det handlar om att få köpa en glass på sommarlovet. Att bara kunna bjuda ett barn på en glass. Att bara kunna skapa en bra start på sommarlovet med en konfirmationsgrupp. Att bara kunna inbjuda en förälder till en öppen förskola. Att bara kunna få bjuda någon som vill prata på en kopp kaffe och en bulle. Att bara kunna göra en människa glad, med ett leende. Att bara få skratta tillsammans en kväll. Tänk vilket privilige jag har framför mig som kan få förverkliga allt det. Och lite till.
We live in a beautiful world
Oh all that I know is nothing to run from
Cause yeah everybody here got's somebody to lean on
Du har börjat skriva ditt pedagogiska program ser jag!
Redan nu är du en stor tillgång för svenska kyrkan! Det ska bli en glädjens dag att få vara med på din examen som pedagog! Kram