Frida

Stort svart hål, mörker och ensamhet samtidigt som man är omringad av en massa kärleksfulla människor som vill en väl, tänk vad konstigt det är ibland här i världen. Kluvad och delad.. Ibland vet man inte var orden ska läggas i munnen. Vad man ska tycka eller tänka, säga eller inte säga? Hur många tankar hinner snurra i hjärnan på en sekund? Ett ofantligt antal olika saker hinner tänkas. Orden fastnar på tungan eller så är det bara alldeles tomt i huvudet. Fast ibland kanske man bara ska finnas där, utan att behöva säga någonting. Ge en kram och säga: Jag finns här för dig. Kanske bara de orden som behövs, om inte känslan förmedlar dem automatiskt.

Tankarna strömmar genom huvudet just nu och det var därför jag hamnade här igen. Kanske tar jag åt mig för mycket av andra? Behöver jag tänka på deras saker, men vilken dum tanke egentligen. Klart som tusan att jag måste bry mig, visa att jag finns. Samtidigt som jag funderar på hur mycket man orkar. Hur mycket man orkar ta in innan man trycker sig själv åt sidan. Hur mycket som tappas bort av en själv på vägen? Eller blir man bara stärkt av det? Att veta att man klarade att finnas till, att veta att man kanske var starkare för andra än vad man trodde. Tankarna fortsätter snurra...

Början till nått nytt och slutet på det andra. En helt ny början och ett slut på något annat. Om man skulle titta tillbaka sedan kanske man inte alls hade gjort som man gjorde. Så är det nästan alltid med allting man gör. Om inte OM fanns, vad lätt allt skulle bli då. Man ger och får en massa tillbaka, eller ger man bara och får inget tillbaka? Så vill jag inte tänka, nästan allt man ger kommer man att få tillbaka. Någon gång... om några timmar, en dag, flera månader eller ett antal år senare. Allt som du vill att människorna ska göra för dig ska du också göra för dem. Var det inte så han sa?