Om att leta.

Just nu saknar jag den här sidan av mig själv. Jag älskar att kunna vakna upp varje morgon och lägga mig varje natt bredvid mannen jag älskar. Som får hjärtat att slå fortare och fortare men som samtidigt jag suckar över som ingen annan. Jag älskar att bo i en lägenhet med mina saker och veta att jag inte ska behöva plocka ihop de i flyttkartonger ännu en sommar. Men jag saknar hon på bilden. Den sidan av mig som är glad, spontant, skrattar åt småsaker och som hade en vardag som fylldes med meningsfulla aktiviteter.
 
 
De senaste veckorna har tvivlet funnits där. Det är tuffare att starta ett liv på ett litet ställe där alla känner alla än i en storstad där alla lär känna alla. Det fanns många kartor som skulle ritas över New Yorks-folk också men det var på ett annat sätt. Där handlade det om att knyta kontakter och fånga upp människor. Här handlar det om att jag ska förstå mönstret och trådarna som redan finns. Det är fantastiskt att bo med han jag älskar. Fint, naturligt, tryggt. Men det känns som något saknas. Jag har inte landat i vardagen. Jag letar. Trevar mig fram. Jag vet att saker tar tid. Jag trivdes inte i Oslo med en gång. Jag trivdes inte i Sigtuna med en gång. Jag har lätt för att bli ensamvarg. Hon som håller sig undan flocken. Men förut hade jag alltid jobbet. En vardag fylld med mening och liv. Något som jag var kick-ass-bra-på. Något som var min kompetens. Något som var min passion. Självklart fanns det dagar av tvivel. Dagar jag bara suckade och önskade att jag skulle få komma hem och sova. Men. Det var annorlunda. Jag ger inte upp. Jag ska tänka och söka. Jag ska försöka. Jag tror att vi alltid fortsätter lära oss om oss själva. Om livet. Jag ska bara leta lite först. 
 
 

Kommentera här: