Efter väldigt många år på läger under påsken blir det aldrig på riktigt när jag inte är på läger. Detta år har det väldigt många lediga dagar, de flesta någonsin om jag minns rätt. Dymmelonsdag i Oslo med återbesök och minnen. Min stad som ligger så nära
hjärtat. Kyrkan där jag har spenderat så många timmar och skapat minnen. Sorg, glädje, bråk, äventyr och skratt. Fantastiskt energipåfyll efter bara några timmar en dag. En skärtorsdag och långfredagen i Värmland med slutspelshockey, handling
och föräldrabesök. Påskafton firades med påsknattsmässa på Hamar. Då fick jag känslan av läger, från mörker till ljus. Bål utanför, ljusvandring in i kyrkan, texter som griper tag, tryck i psalmsången och en tät gemenskap. Idag var jag på påskdagsgudstjänst
med mycket folk i kyrkan. Pampigt även om utdelningen av påskliljor saknades.
Det är märkligt hur livet ändrar sig. Med alla år, blev det nio kanske(?), på påskläger skapas en samhörighet med påskens innehåll på ett speciellt vis. Jag har levt i de olika dagarna. Firat mängder med gudstjänster och andakter. Busat på nätterna.
Utvecklat min tro och fått lov att vara sårbar.
Påskens budskap blir varje år nästan större och större. Det betyder mer och mer. Från mörker till ljus. Att få lov att vara sårbar men att ändå veta att kärleken är starkare än döden.
