Om att hamna i kvinnofällan?

 I fyra månader har vi bott tillsammans. Mer och mer blir livet rutiner, på ett bra sätt. Vi lär oss mer och mer om varandra och skapar en vardag. Eller. Nja. Jag försöker komma till ro i min vardag. Det är fortfarande väldigt mycket osäkerhet. Vem är jag här? Vad ska jag göra i framtiden? Vad ska jag jobba med nu? Jag söker jobb hela tiden och försöker förstå varför ingen hör av sig. Jag tycker inte mitt cv är så dåligt, varken innehålls- eller layoutmässigt. Problemet är att det är en begränsad värld jag har erfarenhet av. Kyrkans värld är tyvärr väldigt okänd. Det som jag vet att jag kan transportera och omforma av kunskaper får jag inte på pränt att andra kan förstå. De ser kyrkan och blir avskrämda, det är i alla fall min gissning.
 
Att försöka skapa en vardag. Att bli ett vi. Att försöka skapa ett gemensamt liv i det som redan är väldigt utformat av honom, det är svårt. Det är en strid inom mig. Jag kämpar med att se min roll. Jag kämpar med osäkerhet. Är detta nog? Är det nog att vara trygg, lycklig, leva ett enkelt liv? Det känns oerhört bortskämt av mig att inte uppskatta det. Att inte landa i att vara trygg. Jag vet att även om jag sliter med att få jobb, att inte få veta var det bär. Jag vet att han kommer ställa upp om jag ber honom, samtidigt som jag inte vill leva av honom. 

Just nu känns det som det jag kan bidra med är att sköta hemmet. Göra fint. Tvätta. Städa. Laga mat. Planera. Ordna. Sortera. Vilken kvinnofälla jag har hamnat i och det gnager i mig. En känsla av att skämmas. Att skämmas över det som generationer innan mig har slagits för. Kämpat för. Dött för. Generationer av kvinnor har slagits för det som jag utan reflektion har hamnat i. Jag gör allt för att göra min man glad. Jag skämmer bort honom med att fixa allt vardagligt hemma, även om jag nu har börjat vikariera på ett jobb. Han jobbar heltid, driver ett fotbollslag med juniorer, idrottar, umgås med vänner. Jag vill serva honom för att vi ska ha det bra, samtidigt som det hela tiden slår mig att jag hamnar i fällan. Som jag skämmer bort honom. Var går gränsen för att göra någon glad och alltid fixa? För vem skull - är det bara för min egen att jag trivs med att ha det fint och ordnat? Är det ett problem fast att jag älskar att laga mat? Små enkla saker som förstoras när jag ligger och funderar på kvällarna. Livet som sambo bär på mycket och vi får se var det landar.

Kommentera här: