Frida

I tisdags lekte jag med barnen. Vi byggde kojor, käkade marsmallows och kanelbullar. Vi var utklädda i Halloween-kostymer. Harry Potter, troll, katter och minions. Helt plötsligt börjar det surra i min telefon. Egentligen brukar jag aldrig ha den på mig när jag är med barngrupperna men nu skulle jag precis ta en bild på kojan. 

"Vet ni något mer om skjutningarna på low Manhattan? Är allt ok hos er?"

"Allt väl med oss !försöker titta nu via CNN  har tydligen precis hänt en person har dom tagit!!"

"Se till att ljuset är tänt i kapellet. Om någon kommer in och vill prata så finns jag i huset. I övrigt inväntar vi vidare information tänker jag."

Vi lekte färdigt med barnen medan journalister ringde mig och ville göra intervjuer. Mitt i barns oskyldiga lek var andra i skräck mitt i terrodåd. Livet är inte rättvist. Livet är fyllt av saker vi inte kan förklara. Jag råkade använda hårda ord. Det var så det kändes. Dagen efter ringde TV4 och vi gjorde en intervju. Att inte vara rädd när det otänkbara sker. Vi ska vara försiktiga men inte rädda. Rädslan får aldrig styra oss människor, det kommer aldrig leda till något gott. 

Att få tända ljus och se andras ljus som tänds. Vi är alltid många. Vi kan vara medmänniskor för varandra. Vi överlever inte utan varandra och tur är väl det.