Frida

Pappren är på plats. Nu saknas det bara att jag ska beställa resa, det ska jag få till imorgon. De där fjärilarna i magen är enorma. Jag vet inte vad jag gör, vad jag har gett mig in på. Att lämna trygghet har jag gjort förut, flera gånger. Jag har hamnat i sammanhang där jag inte känt någon. Flera gånger och jag vet att jag klarar det.

Första flytten till Norge. Flytten till Sigtuna. Sammanhang där jag fick hitta kontakter, hitta sammanhang. Jag gillar att vara själv. Jag är rätt bra på att göra saker på egen hand. Förutsättningarna finns för att jag ska kunna trivas riktigt bra i New York. Det är en häftigt stad, har jag hört. Jag verkar ha väldigt schyssta arbetskollegor. Jag ser fram emot att utveckla min engelska. Äta massa god mat. En helt ny kultur att förhålla mig till. 

 

Men ändå. Det finns en tvekan. Det är skitläskigt att närma sig något nytt. Jag är väldigt redo. Egentligen är jag det. Jag ska bara påminna mig om det. Jag vill inte lämna Oslo. Det finns en trygghet med kända gator och vänner att träffa. Jag vet att jag där är bra på mitt jobb, jag får det till. Samtidigt är jag redo. Redo för att ta mig an ett nytt sammanhang. Redo för att utmanas på en helt ny arbetsplats.

 

Omg. Med visumet i handen. Det gäller att satsa här i livet.