Om att en bit av mitt livspussel hittades.
Och så var jag tvungen att lämna människorna som tog tag i mig, som välkomnade mig som en del av sin familj. Som en del av sin svenska familj. Uppe bland de kalla bergen och de starka vindarna fanns värmen hos människorna. Var vi än kom välkomnades vi som vänner, det finns en värme hos dessa människor som jag aldrig mött innan. Det finns en öppenhet och nyfikenhet som jag tar med mig hem och ska försöka lära mig att använda mig av.
Vi har under två veckor fått lära oss mer om indanernas situation, om deras kamp och strävan efter lika villkor och ett samhälle där allas röst räknas. Jag mötte en värld av korruption och orättivsor som samtidigt bjöd på innerliga samtal och möten. Vi har diskuterat tros- och livsfrågor i stort och smått. Den här resan har öppnat mina ögon för vad vi faktiskt kan göra om vi är redo och öppna för det. Vikten av samtal i livet, att vi måste våga lyssna på varandra och lyfta den vars röst inte hörs.
Jag lämnade inte en bit av mitt hjärta på ett berg i Ecuador. Jag fick en bit att lägga till mitt livspussel att spara i mitt hjärta. En bit att ta fram när orken tryter och viljan inte finns där, då kommer pusselbiten ge mig energi och mod att orka. Det blev verkligen en oförglömglig resa.
