Om att de pedagogiska tankarna snurrar.
De senaste dagarna och de senaste veckorna har verkligen snurrat till min världsbild. Oavsett vad jag läser, hör eller tar del av på något sett väver jag in det i de olika sakerna som vi pratar om på utbildningen. Min värld snurrar upp och ner och fram och tillbaka hela tiden. Det är utmanande och väldigt spännande att konstant behöva ifrågasätta och reflektera kring hur jag gör, varför jag tänker som jag tänker och vad det får för konsekvenser. Hittills är detta år som studerande församlingspedagog väldigt mycket vad jag tänkte att det skulle vara, väldigt mycket vad jag vill tänka och fundera kring och väldigt mycket Frida. Jag är en tänkande varelse, som gärna läser svåra texter, samtidigt som jag är väldigt praktisk och vill få det jag tänker till en praktik i min vardag.
Förra veckan spenderade vi i skogen, där möttes verkligen praktik med teori. Det var en fin vecka med mycket skratt, sång, dans, tänkande, skogspromenader, svampplockning och våldgästningar. Veckan sammansvettsade vår grupp och även om jag sedan innan kände många skapade det ändå nya tankar och möten. Att få höra andras tankar är lika frustrerande som det är upplyftande. Ibland är det otroligt frustrerande om vi tänker för olika och jag inte får ihop resonemang, och detta är just det som är otroligt utmanande och upplyftande. Att konstant få olika perspektiv på en sak som jag kanske på förhand har tänk att det finns bara ett svar på. Jag är fortfarande väldigt motiverad på utbildningen, märks det?