Om att det gör ont när knoppar brister.
Sedan första gången Karin Boyes ord nådde mina öron har de fastnat. Det är exakt så jag känner varje år inför våren. Oftast har våren varit en tung tid. Efter en vinter som gått upp och ner, en längtan efter en sommar som känns alldeles för långt borta. En tid när blommorna kämpar genom kyla och snö.
I den tillit som skapar världen får jag också vila. Vila såsom fröet i jorden i väntan på värme och vårens solsken. I väntan på att våga sträcka sig uppåt för att omfamna en ny tid. I väntan på att tron på sommarens spontanitet och lust får jag vila. Vila i tron på att jag finner livets lust och fägring stor.
I den tillit som skapar världen får jag också vila. Vila såsom fröet i jorden i väntan på värme och vårens solsken. I väntan på att våga sträcka sig uppåt för att omfamna en ny tid. I väntan på att tron på sommarens spontanitet och lust får jag vila. Vila i tron på att jag finner livets lust och fägring stor.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.