Om när kudden blir våt.
Regnet slår mot rutorna nu. . .
När världen är grå och regnig är det lätt att livet blir det samma.
Som person är jag faktiskt väldigt bra på att ta hand om andra personers känslor. Jag brukar vara bra på att lyssna när någon berättar hur den mår och jag brukar fråga och vilja lyssna på svaret. Ibland tror jag att jag har lätt för att såra andra genom att jag kan vara klantig med orden. Det är lätt att orden faller fort ur munnen och att jag säger tokiga saker. Förhoppningsvis är jag då också bra på att säga förlåt om jag upptäcker att jag har sårat någon.
I nattens mörker kommer gärna känslorna. De blir större. De blir svårare att glömma bort. Igår var det en natt när de inte riktigt fick plats i kroppen. Jag är otroligt glad och stolt just nu i livet, samtidigt är jag också väldigt rädd och ledsen. Olika känslor ska få plats samtidigt, såsom livet egentligen alltid är men igår blev det extra tydligt.
Det är väldigt längesedan jag freakade ut ordentligt men när det händer så känns det så himla gott efteråt. Viktigt det där med att faktiskt våga känna efter och våga släppa ut känslorna. Kudden blev våt av tårar. Av oro och av kärlek. Jag förstår att det inte är skönt att gråta ofta, vara ledsen ofta men för mig var det på något vis skönt igår. Trots att det såklart i stunden är jättejobbigt med tårar som aldrig vill sluta komma. På något vis var det ändå skönt efteråt.