Om att aldrig någonsin tro det.
Jag skulle aldrig bli en sån där. En sån där som offrar allt för sin partner. Som sätter den personens lycka och välmående framför mitt eget. Jag skulle aldrig bli en sådan som bara vill sitta och mysa i soffan och ta på personen hela tiden.
Jag vet mina egna gränser. Jag vet att jag också mår bra av att vara bara Frida. Att inte vara flickväns Frida. Jag vet att det kan låta som att jag ibland bara vill ha hans luft i mina lungor. Det vill jag inte. Jag vill andas min egen också.
Bara för att jag som är en idiot vill ha din hand i min. Bara för det så betyder det inte att jag vill släppa ibland. Jag älskar att umgås med han som får hjärtat att slå så fort att det känns som att det hoppar ur bröstet. Jag behöver ibland vara själv och ta vara på mig, men jag är verkligen en bättre människa med dig. Det är jag verkligen.
Så fint! Tänker att de är viktigt att vara ett vi men i det också vara ett du o ett jag. Samtidigt som jag o du måste ha ett vi. Det är då de funkar bäst! Man har en frihet i sig själv o en styrka i vi.