Om att jag i tystnaden får vara den jag är.

Idag pratade vi om tystnadspärlan i Frälsarkransen på konfirmationspasset. Om olika sorters tystnader, vilka tystnader som finns i våra liv som vi är glada för eller som vi tycker är jobbiga. Eller pratade och pratade, jag sa vissa tankar och konfirmanderna fick reflektera över det. Vi gick bland annat en vandring i tystnad där vi fick följa Jesus sista timmar i livet, hans död och uppståndelse. Jag tror att konfirmanderna uppskattade att få njuta av tystnaden för några ögonblick, att få tänka efter och reflektera. Vi gick till kyrkan, där fanns det möjlighet att tända ljus och bara vara en stund. Jag sa fem minuter till dem men vissa av dem var där nästa femton, det får tala för sig själv.
Vi avslutade med den här bönen:

Jag är fin för Du har skapat mig.
Jag är dyrbar för Du älskar mig.
Skön är jag i Dina ögon, en ädelsten i Din hand.

Därför kan det kvitta om någon säger att jag är värdelös och dum.
I mitt hjärta viskar Du sanningen: att jag är värd mer än guld.

Jag är Din ögonsten, Din hemliga skatt.
Du är glad att jag finns till.
Jag vill tacka Dig så länge jag lever och aldrig glömma vem jag är.