Om att Inspire a generation.

Efter en vecka i London är jag fylld med intryck. Jag trodde jag skulle vara trött i kroppen, trots allt har jag säkert gått en mil om dagen, men tvärtemot. Jag är uppfylld av en energi och en glädje. Jag känner själv att när jag har landat tror jag fler känslor och minnen kommer komma tillbaka men just nu känner jag mig mest lyckligt lottad för att ha fått uppleva det här.
 
London2012 kommer för mig förknippas med bland annat inspiration, glädje, möten, samtal, öl, sport, idrottare, tunnelbana. Jag tar med mig de ledord som London valt att ha under sina olympiska spel, "Inspire a generation" och det plockar jag i min egen ryggsäck. Var jag än har kommit har det funnits vänliga människor som vill svara på frågor, som är öppna för ett samtal och funnits som hjälp. Det har varit volontärer på stan med London2012 västar, det har varit mina kollegor från Svenska kyrkan, svenskarna på besök och Londonborna själva. En stämning har funnits på gatorna och vid arenorna, en stämning med blandning av förväntan - inspiration - glädje - nyfikenhet - tro. För min del känns det som om ledorden "Inspire a generation" har präntats in hos alla, vi tar alla med oss att vi ska inspirera en generation. Oavsett om den är det kommande eller nuvarande, det är rätt oväsentligt. 
 
Jag har mött svenska idrottare som Jonas Källman och Therese Alshammar, franska basketspelare och colombiska tränare. Jag har många möten på olika tunnelbanor, både med svenskar och andra nationaliteter. Nya vänner har jag fått, de som jag har arbetat tillsammans med har inspirerat mig minst lika mycket som många av de andra jag mött. Vart än dessa möten har varit har jag tänkt på att det har funnits en öppenhet. En vilja att för en stund lära känna varandra och mötas i nuet. 
 
Väl framme i Stockholm och på Arlanda när jag skulle byta mina färdmedel och fortsätta mot Kil upplevde jag kontrasten från London. Det var stängda dörrar, blickar som var vända mot sig själva och de flesta var i sin egen värld. Hade jag börjat prata med någon i förbifarten där tror jag inte att jag hade upplevt samma sak. Jag ursäktade mig när jag krockade in i en man, jag fick endast en oförskämd blick tillbaka. Möten ser olika ut. Om OS 2012 hade gått av stapeln i Stockholm hade vi också kanske fått öva på att inspirera en generation. Ett leende kommer man långt på här i världen och även i Sverige tror jag att vi måste bli mer öppna och tillmötesgående.


Kommentera här: